(S)TORMVARNING
Mona Sahlin kan bara räddas av ett mirakel
Bara ett underverk kan rädda Mona Sahlin kvar som partiledare.
Genom att själv ge grönt ljus för en halvårslång diskussion om vilka som ska leda partiet släpper hon in stormvindarna i det allra heligaste – partitoppen.
I längden var det omöjligt för Mona Sahlin att stå emot kravet på att alla i partistyrelsen och det verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande vid extrakongressen i vår.
SSU:s förslag var infernaliskt utformat. En god demokrat måste givetvis vara för. Bara bunkertyper kunde vara emot.
När så Håkan Juholt, riksdagsledamot och ordförande i partidistriktet i Kalmar, anslöt sig till SSU-kravet dukade Sahlin under. Efter mindre än ett dygn tyckte hon precis som ungsossarna och Juholt.
Det är mycket möjligt att manövern är tänkt att säkra Mona Sahlins framtid som partiledare. Men hon tar en stor risk. Det kan nämligen sluta precis tvärtom.
Sahlin har nu gett grönt ljus för att Socialdemokraterna ska diskutera personfrågor i ett halvår. Det är deras absolut bästa gren. Inget annat parti korridormyglar lika njutningsfullt, och brutalt, som S.
Vid extrakongressen i maj eller juni ska Socialdemokraterna välja partistyrelse, verkställande utskott, partisekreterare och ordförande. Vissa av dem kommer att vara samma som i dag. Men många kommer att vara nya.
Upplägget medför att Mona Sahlin utsätter sig för risken att hennes person öppet diskuteras, och dissekeras, i upp till åtta månader. Hon är visserligen en tuffing. Men något sådant är det få, kanske ingen, som klarar.
Dagens Aftonbladet/Sifo är förkrossande för Sahlin.
I väljarkåren som helhet är förtroendet större för den USA-förlagde Thomas Bodström än för Sahlin. Hon kommer först på tredje plats.
Bland S-väljarna ser det lite bättre ut. Men fortfarande är det bara en tredjedel, 34 procent, som har störst förtroende för Mona Sahlin av sju uppräknade S-politiker.
Stödet för henne är alltså svagt. Sannolikt för svagt.
Maktspelet (S) är inte alltid lätt att förstå. Men de senaste dagarna har det blivit uppenbart att det sparkat i gång sedan valresultatets förlamning släppt.
Det är inte av en händelse som Urban Ahlins trakasserier av en kvinnlig anställd på riksdagskansliet plötsligt blir en sak – två år efter att det inträffade. Det är inte av en händelse som det reflekterande SVT-programmet ”Aktuellt” plötsligt har dagens bästa politiska nyhet.
Ränksmidarna (S) utnyttjar gärna media för sina syften. Nu har de julafton i ett helt halvår.
Vad Socialdemokraterna behöver är en ledare som kan ge partiet en ny start och omge det med positiva vibrationer. Det kan inte den nuvarande ledningen, de är förstörda av minst tjugo års taktikspel i de högre sfärerna.
Men taktik kommer inte att ta Socialdemokraterna ur sin djupa kris. De behöver en ny, framtidsinriktad politik som tilltalar fler än dem som röstade S i september. Och den måste vara baserad på en verklighetsbild som väljarna känner igen, inte på trångsynta idéer om hur man blir störst i opinionsmätningar.
Det klarar inte heller den nuvarande ledningen av. De gjorde ett försök efter förlustvalet 2006 men kom ingenstans. Nu är klockan fem i tolv.
Men restaureringen av Socialdemokraterna kommer att ta lång tid. Den kräver ett modernare sätt att kommunicera och leda och det är en förändring som inte görs i en handvändning.
Kan det vara klart till valet 2014? Kanske. Men då är det bråttom, bråttom.