Boris Karloff - var inte det min gamle lärare?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Finns det något tråkigare än folk som minns allting? Det är som om varje ögonblick de varit med om, allting de sett och läst, är av en sådan avgörande betydelse att det bara är en tidsfråga innan FN utser deras hjärna till en del av Världsarvet.
Visst, kanske är jag avundsjuk.
Jag minns, på det stora hela, ingenting. Trettiosex, på det trettiosjunde, men fråga mig inte vad någon heter. Skådespelare, författare, arbetskamrater, nära vänner, släkt, familj. Det spelar ingen roll. Hur ska jag kunna komma ihåg vad de heter?
Ni vet vad som brukar komma nu. Det här: "Men jag glömmer aldrig ett ansikte".
Ledsen. Det gäller inte mig. Jag har inga problem att glömma ett ansikte, ens om det är unikt. Dyker Boris Karloff upp som Frankensteins monster i tv:n får jag en vag känsla av att ha sett honom förut. Men inte mer. En gammal lärare, kanske? Killen som installerade diskmaskinen? Ibland hälsar jag artigt på mig själv i badrumsspegeln. Jag är inte säker, men det är något bekant över det där ansiktet. Bättre att hälsa en gång för mycket än en gång för lite.
Av min barndom minns jag i princip ingenting. Årstiderna skiftade, såvitt jag kommer ihåg. Ibland hade man tråkigt. Ibland inte. Antar jag. Och ju äldre jag blir desto större blir den där vita fläcken som är min barndom.
Just nu sträcker den sig ungefär till min trettiofjärde födelsedag.
Siffror är värst. Jag kan dem allihop. Men när det rör sig om en särskild siffra, eller när flera siffror ska komma i en särskild ordning. Nä. Folk ställer orimliga krav. De pratar in meddelanden. De talar om att de heter...ja, vad det nu var...och så ber de mig ringa 3568..., eller om det var 3856..., något sånt där. Och tre, fyra siffror till.
Inte en chans. Borta. Som om det aldrig hade hänt.
Eftersom vi lever i den tid vi lever i borde jag förstås slå mynt av det där. Bli erkänd som drabbad. Bilda riksförbund. Få bidrag. Jag har ett vagt minne av att ha läst någonstans att det redan finns någon slags organisation för oss som inget minns. Men jag är inte säker.
Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Bara ett exempel: Förra veckan, tror jag det var, lade riksdagen ner försvaret. 349 människor (till redaktören: visst är det 349? Eller är det 493? 943? Kolla!) och bara någon enstaka av dem har något som helst minne av varför vi en gång tyckte att vi behövde ett försvar. Det hade något att göra med 1914 och 1939. Eller var det 1941 och 1993?
Hursomhelst. Historia. Glöm det.