Fegheten får politiker att kasta ut sina egna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har ni hört det senaste om Gunnar Lund? Perssons ja-minister, ni vet? Har ni hört det senaste?
Jaså, inte? Inte jag heller. Men jag slår vad om att det finns saker att höra. Lik i garderoben. Kanske. Möjligen. Det anar man, liksom. Eller hur?
Det är någonting med det där matthandlarleendet. Något med de där eleganta eurokratkostymerna. Något med hans sätt att glida in i direktörsstim, lika nätt som en sardin slinker in i olja.
Nog finns det en misstanke där. En misstanke om något. Kanske om att han inte är socialdemokrat på riktigt. Eller något sådant. Han bor säkert riktigt flott också. Han har nog ätit gåslever. Druckit champagne, till och med. Vad vet man? Men man anar.
Nu ska givetvis ingen dömas på förhand. Nädå. Alla misstankar är bara misstankar. En aning är en aning. Inget annat. Ingen ska dömas på förhand. Bevis krävs. Men å andra sidan måste vi ändå tänka på de stora sakerna. Samhället. Förtroendet. Pensionssystemet. Sådant får inte rubbas, ens av misstankar och aningar. Man får skilja på det ena och det andra. På sak och personangrepp. På vad som är rätt och på vad som är smidigt.
Visste ni att Gunnar Lund sätter folk i styrelserna för våra pensionsfonder också? Ja, nu kanske ni förstår vad jag menar. Visst känns det lite obehagligt? Ingen ska dömas på förhand. Det är sant och riktigt. Men förtroendet för pensionssystemet. Det som finns kvar sedan Gunnar och hans kompisar började skicka ut orangea kuvert, alltså. Förtroendet. Pensionssystemet.
Det är bara misstankar och aningar. Men ta en titt på honom.
Han har bott utomlands länge. Varit i Bryssel. Paris. Inte stannat hemma i Sverige. Fått EU-lön. Varför ska en person som självmant lämnat Sverige på det sättet ha något ansvar alls för våra pensioner? Va? Vavava? Man bara frågar. Undrar. Misstänker. Anar.
Fast den här texten handlar förstås inte om Gunnar Lund. Den handlar om Johan Björkman. Han som Lund sparkade ur Tredje AP-fonden. Snacket om Lund i den här artikeln är ungefär detsamma som snacket om Johan Björkman. Kanske med lika mycket substans. Ingen vet. Och det räckte för att Gunnar Lund skulle kicka Björkman.
Så egentligen handlar den här artikeln om feghet. Om politiker som inte vågar stå för något. Om politiker som gnyende kastar sina egna överbord, när medierna begär ett offer.
Inte för att ni ska gråta för Björkman, om ni inte vill. Mer för att uppmärksamma er på det generella fenomenet: maktens ynkedom. En ynkedom som förhoppningsvis är så stor att Gunnar Lund kastar sig själv överbord när han har läst detta. I rena förskräckelsen.
Misstankar, Gunnar. Aningar, Lund. Bu!