Vad hade Persson att byta med Bush?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är alltid lite sött att se när stora män byter grejer med varann. För ni kommer väl i håg Hasse Alfredsons gamla barnvisa? Leksaksbil mot en rostig skruv, rostig skruv mot en cykelpump, cykelpump mot en morakniv, morakniv mot en "
Ja, ni förstår principen.
Stora män bär inte med sig leksaksbilar, cykelpumpar och rostiga skruvar. Knappt ens moraknivar. Men något byter de. Det är därför jag undrar. Undrar varför president Bush, världens enda superpresident, vill träffa Göran, världens bästa Persson.
Inget ont om statsministern. Men han är trots allt bara statsminister hemma hos oss. Och vi är inte så mycket att skryta med. Vi konkurrerar med Ryssland och Frankrike och Tyskland och Japan och Kina och Italien och Storbritannien och alla de andra. Allihop är mycket större, mycket mäktigare och, för det mesta, mycket rikare.
Vi har inte ens olja. Det har till och med Norge.
Men nu blev det ett besök, ändå. Det blev till och med längre än planerat. Och det är klart att de bytte något med varandra. För ingen inbillar sig väl att de bara kände för att ta en fika?
Vad avgångna presidenter byter är tydligare. Bill Clinton ska just ge ut sina memoarer. Han får 90 miljoner för dem. Historier mot pengar. Ungefär som Monica Lewinsky, som nu lovat att berätta allt om sitt förhållande med Bill Clinton, för mellan 40 och 75 miljoner. Igen.
Rak, lättbegriplig byteshandel.
Fast kanske inte riktigt. När Clinton inte säljer sina memoarer håller han tal. Det kostar en sådär 800 000 gången. Ingen förväntar sig egentligen att han ska säga något riktigt intressant. Är det någon som läst något annat om Clintons tal än att han hållit dem och hur mycket de kostat? Något om innehållet, alltså?
Nä, just det. Det är inte det som är poängen. Poängen är handpåläggning. Män som vill vara stora gillar att vara i närheten av män som varit stora. Kanske hoppas de att det smittar.
Och det förklarar nog också mötet mellan Bush och Persson från svenskt håll. Den som får träffa tjänstgörande president måste vara en riktig storfräsare. En som räknas. Och står det en medhjälpare med stoppur utanför dörren, som efteråt kan berätta att det blev sjutton minuter och trettiotvå sekunder extra, begriper alla att det är något särskilt med den där Persson.
Men vad fick Bush i gengäld? Nu, när de där bilderna börjar dyka upp. De som visar hur lätt fraser om frihet blir tortyr, när friheten ska ockuperas fram.
Stora män har inte blivit stora genom att byta något mot inget. Och än så länge kan Bush inte ta betalt som Clinton. Vad kan lilla Sverige ge?
Cykelpump? Rostig skruv? Morakniv? Dalahäst? Lojalitet?
Det är väl inte fel att undra?