Hitler fick som han ville utan att anfalla Sverige
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-04-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den 8 april 1940 var en av de största invasionsarméer Europa dittills hade skådat på väg mot Skandinavien, Hitlers ”Operation Weserübung”. Målet var att
ockupera Danmark och Norge för att säkra leveranserna av svensk järnmalm via Narvik samt att upprätta baser för framtida anfall mot de brittiska öarna. Givetvis skulle Danmark och Norge också anslutas till Hitlers väldiga germanska rike där nordborna intar en hedersplats vid sidan av de äkta tyska germanerna.
Moderna krigshistoriker, som Michael Tamelander och Niklas Zetterling i boken ”Den nionde april”, beskriver operationen som en av djärvaste under hela kriget. Den bröt mot allt militärt logiskt, rationellt och konventionellt tänkande, den var ett djärvt vågspel som kunde ha slutat i katastrof för tyskarna, nu blev det tvärtom, vilket visar att gränslinjen mellan fiasko och snilledrag ibland kan vara hårfin.
Den svenska järnmalmen, cirka sex miljoner ton per år, var ett viktigt tillskott för att hålla det tyska krigsmaskineriet på högvarv. Eftersom de svenska Norrlandshamnarna frös på vintern, skeppades den svenska malmen via Narvik. Då kunde transporterna också länge gå innanför det neutrala Norges sjögräns söderut. De allierade, med England i spetsen, hade långt gående planer på ockupation av de svenska malmfälten respektive planer på att förstöra dem, allt för att strypa denna viktiga försörjningslänk. För att förhindra detta inleddes Operation Weserübung.
Den svenska regeringen hade fått flera varningar från sina lyssnarposter i Tyskland, men statsminister Per Albin Hansson fortsatte den pågående demobiliseringen, soldater som kallats in då kriget bröt ut året innan skickades hem. Sveriges ÖB däremot, trodde att ett större anfall var nära förestående mot Skandinavien, han krävde allmän mobilisering. Överdrivna rykten, sa statsråden, varpå högerledaren Bagge åkte till Storlien på semester.
Det blev ingen svensk mobilisering. För dyrt. Då var den väldiga invasionsflottan redan på väg. Klockan 05.00 torsdagen den 9 april väcktes Hansson av telefonen. Tyskland hade anfallit Danmark och Norge. Klockan sju på morgonen överlämnade det tyska sändebudet en not från Berlin. Klockan nio studerade regeringen med kung Gustav V Hitlers krav: svensk neutralitet. Ingen mobilisering. Rätt att använda det svenska telefonnätet till Norge. Fortsatta oavbrutna malmleveranser. Eventuella engelskinspirerade sabotage av malmfälten måste förhindras. Ingen svensk flottaktivitet utanför svenskt territorialvatten.
Regeringens svar var i korthet: Jawohl!
Danmark togs på några timmar. Norge försökte försvara sig så gott det gick, men den tyska ockupationen fullföljdes i stort helt enligt tidtabellen.
Under tiden låg Sverige helt öppet. Ingen svensk hamn var spärrad, inte ett enda av de nybyggda skyddsvärnen längs Skånes kust var bemannat.
Gustaf von Platen skriver i sina memoarer:
”Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästförspänd. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistoler var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition i den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigsföring”.
Våra gränser var lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med ett fåtal pjäser.
Den 9 april satt svensk ryttartropp till häst i Värmlandsskogen intill den norska gränsen, redo att precis som det polska kavalleriet gå till attack om tyskarna skulle marschera in.
Huvudstyrkan av den svenska armén befann sig längs Torne älv, fullt sysselsatt med att förbereda sin hemresa. Den 12 april beordrades samtliga svenska bombplan, alla tolv, att infinna sig i Östersund, samtidigt förstärktes kuppberedskapen i Stockholm.
Den 13 april dök norske kungen Håkon VII och hans familj upp vid gränsen sex mil väster om Särna. De var på flykt undan tyskt flyg och tyska trupper. Kungen bad om att få vila ut på svenskt område och sedan resa vidare mot England. Den svenska regeringen vägrade. Eftersom Sverige var neutralt, hette det, måste alla militärer från krigförande land interneras i Sverige. Inget undantag kunde göras för kungen. Håkon återvände till sitt krigshärjade land och räddades så småningom över till England i alla fall, men den norska kungafamiljens begripliga bitterhet mot Sverige för detta levde kvar långt in i vår tid.
Operation Weserübung genomfördes med jämförelsevis små förluster. Tyskarna, som nu kontrollerade större delen av Skandinavien, hade förlorat 1 317 i stupade plus 1 604 sårade, saknade eller omkomna till havs. Under striderna dödades 860 norrmän och lika många sårades. Britterna, fransmännen och polackerna, som också deltog i striderna, förlorade sammanlagt cirka 5 000 man.
Efter ett kort uppehåll kunde den svenska malmexporten återupptas och fortsatte så under större delen av hela andra världskriget, varför någon tysk ockupation av Sverige aldrig blev nödvändig. Tyskarna fick vad de ville i alla fall.