Kaffet i vrångstrupen efter total frihetschock

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Klockan är inte mer än halvåtta på morgonen när det händer, så ni får ursäkta klichén: Jag sätter kaffet i halsen. I vrångstrupen, om ni så vill.

Jag tar mig dock inte för pannan.

Gör någon det numera, utom i insändare?

Det är tidningens fel. Jag ska inte nämna dn - förlåt, den - vid namn, för det brukar göra dem så upprörda. Låt mig bara ge lite ledtrådar: den ges ut i Stockholm, kommer på morgonen, delas inte ut i tunnelbanan, kallar sig liberal och heter inte Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Metro eller City.

Där, i den tidningen, står plötsligt meningen. Inte meningen med livet. Bara en följd av ord som hänger ihop. På ledarsidan. Så här står det. Håll i er:

"Det är en mänsklig rättighet att få lita till sitt eget omdöme."

Hoppsan! Se upp med kaffet! Be honom, där bredvid, att banka dig i ryggen.

Såja. Det var bättre.

Jag vände och vred på den där tidningen. Tittade från alla håll. Kollade in redaktionsrutan, ni vet den där fyrkanten där alla chefer kan se sina namn varje dag. Hade det skett en statskupp över natten? Kunde ett "inte" ha fallit bort? Hade redigerarna just kommit hem från en spritkryssning till Tallinn?

Men, nej. Allt såg ut som det brukar. Tidningen som vill beskatta oss för att vi är olydiga och äter för mycket fett och socker. Tidningen som vill bestämma åt oss exakt hur vi ska dela vår barnledighet. Den tidningen. Den tyckte plötsligt att vi har rätt att använda vårt eget omdöme.

Nu menade tidningen visserligen att vi bara ska få bestämma själva om en särskild liten sak: om vi vill använda cykelhjälm eller inte. Men ändå.

Det känns lite som när muren föll. Som det måste ha känts när rösträtten drevs igenom, eller när tyskarna kapitulerade. Frihetens vingslag. Man återfår liksom hoppet om mänskligheten, till och med den folkpartistiska delen av den.

Frivillig cykelhjälm! Fräckt!

Undrar var denna spjuveraktiga anarkism kommer ifrån? Kanske går de där liberalerna i ett lyckorus, nu när Simon och Garfunkel har återförenats?

Kanske firar de en ny laddning miniräknare? Eller kanske är det bara våren?

Våren, ja. Så är det nog. Bara ett tillfälligt avbrott. Till hösten blir det nog obligatorisk cykelhjälm på igen, när vi ska sätta våra föräldrakvoterade arslen på sadlarna och trampa ned till skattemyndigheten, för att vägas in för fettskatten.

Så passa på nu när det är vår. I höst tar ni er inte för pannan ostraffat.

Båda händerna på styret!

Johan Hakelius