Hemmabion vår tids mirakelmaskin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni kanske har sett att det står lådor överallt. Stora lådor. I trappuppgångar och på garageuppfarter. Lådorna är tomma.
Om ni har undrat över de där lådorna kan jag tala om vad de är till för. Eller snarare vad de har varit till för. De har varit till för att era grannar ska kunna bära hem sin nya hemmabio.
Det är dags att inse det. Du och jag – vi som bara har en vanlig tv – är ganska löjliga figurer. Alla de där människorna med de tomma lådorna skulle nog skratta lite försynt om de kom på besök. Ungefär som de skulle ha skrattat för fyrtio år sedan, om de såg att vi hade dragit en nylonstrumpa över det svartvita bildröret. Hyland blev inte mer färgglad för det.
Att kolla på Lars Adaktusson i skala 1:32, utan åtta högtalare med sourroundstereo, kommer snart att ses som excentriskt. Lite som att stå och veva på separatorn i skafferiet. Det ska vara naturlig storlek, eller helst större, på Adaktusson.
Fast det är nog inte längtan efter monumentala, rörliga, muralmålningar av Jarl Alfredius som lockar folk att bära hem de där lådorna, ändå. Det måste vara något mer. För de ser ut att ha varit rätt tunga. Och vem som helst kan ju begripa att många sladdar måste kopplas fel och kopplas om innan bion fungerar.
Det är därför jag gissar på mirakel.
Ingen tror förstås på såna längre. Saker och ting har sin naturliga förklaring. En del kan ha tur. Vinna på lotto eller bli av med cancern. Men miraklen är avskaffade. Vi har orsak och verkan, i stället. Ordning och reda.
Utom på film. På film kan människor flyga och gå på vatten. Små, näpna hober med ludna fötter kan övervinna mörka, mäktiga supermakter. Blinda kan få tillbaka sin syn, lama kan gå igen och änglar är i ständigt bungyjump mellan himmel och jord. Och det ser alldeles verkligt ut. Har man en riktigt stor tv med ljud från alla håll blir det nästan verkligare än verkligheten. För den är rätt oskarp och taskigt mixad.
Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Våra moderna liv här nere – ditt, mitt, säkert Adaktussons och Alfredius också – känns ganska sällan mirakulösa. Mer mirakellösa. Vi är övertygade om att de ska vara det. Ibland får vi vara orsak. Oftast verkan. Vi har våra naturliga förklaringar.
Men hur glada vi än är åt alla de där ordentliga, rejäla, pålitliga sakerna vi skaffat oss sedan vi slutade tro på mirakel – Socialstyrelsen, föräldraförsäkring, Dagens Nyheter – känner vi lite i hemlighet att det kanske finns något mer.
Nej, sånt kan man förstås inte prata om. Men man kan ju i alla fall försöka spara ihop till en hemmabio.
Det förklarar all den där frigoliten i tomlådorna. Den är till för att skydda något ömtåligt. Själen.