Så här reproduceras bilden av mansgrisen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I den nya dokusåpan "Par på prov" (Kanal 5) byter kvinnor liv med varandra.

Vissa av oss har redan sett upplägget i den brittiska versionen, "Wife Swap".

Ofta går det tyvärr bara ut på att en bortskämd kvinna ska lära sig hugga i och den inte så bortskämda kvinna ska upptäcka vad hon går miste om. En jämställd man ska avskräckas av karriärsdiktatorn medan mansgrisen ska lära sig uppskatta att hans piga gör allt hemma. Det är alltid kvinnorna som skickas i väg till nya hem, utbytbara som vi uppenbarligen är. Eller anpassningsbara kanske?

I den svenska versionen, avsnitt ett i måndags, skulle Anna, lyxhustru från Askim i Göteborg, byta liv med bonnfrun Brita från Arboga. Anna tyckte själv att hon levde värsta sköna livet. Hon jobbar två dagar i veckan på NK och resten av tiden går hon till frissan, träffar kompisar, shoppar och så.

Skönt va? Nu skulle hon minsann få känna på det riktiga livet, på bondgården på landet, bland flugor, skit och grisar. Så att hon så klart skulle uppskatta sitt liv där hemma bättre.

Lyxhustru i all ära men hon tog också hela ansvaret för barnen visade det sig. Och för hushållet. Enligt hennes man, Jonnie, som framstod som väldigt sympatisk och fin, så var det ju så att det goda livet, den där Gucciväskan till exempel, kostar. Då får ju hon göra allt hemma, eftersom han drar in cashen.

Många kvinnor känner så där, att de drar lottovinsten som går ner till halvtid eller inte jobbar alls, de som får tid med det bästa de har, sina barn, shopping och så vidare.

Men finns det egentligen något värre än att vara ekonomiskt beroende av en annan människa. Att behöva gå till sin partner och be om pengar. Eller ännu värre, om förhållandet tar slut, om lyxhustrun från Askim skiljer sig från Jonnie om tio år och inte får jobba heltid på NK, hur blir livet då? Ska hon fortsätta springa till Jonnie, som då kanske försörjer en ny fru, och be om pengar? Pensionen blir ju rätt rutten också.

Och varför är män så j-la indoktrinerade med att vara huvudförsörjare. Varför ser så många män det som en vinst att ha pengapiskan på ryggen? Ja, kanske för att de innerst inne fattar att det är ett otacksamt grovjobb som sker i hemmet och att det är rätt skönt med en egen inkomst.

I programmet är det bondfrun Brita, gift med Hans, som ska vara den stora förloraren. Hon som går upp halv fyra på mornarna för att mata stinkande grisar och mjölka kor och dessutom har åtta barn medan - ja, vad gör Hans egentligen, undrar lyxhustrun förtvivlad över sina nya morgontider. Att han antagligen också sliter på gården hela dagen framgår inte riktigt.

Lyxhustrun verkar inte heller koppla ihop likheterna mellan sig och Brita, det där oavlönade hushållsarbetet som båda utför.

Och naturligtvis tycker Brita till en början att Annas liv är en semester.

Hon får gå och fixa naglarna och bada skumbad, allt medan lyxhustruns väninnor, som också tillbringar dagarna på gymmet, peppar bondfrun att förändra sitt liv: "Du ser ju verkligen trött ut". Lite jobbigare blev det när Jonnie deklararerade att hon måste betala för sitt lyxliv. Så bums i väg med Brita till kvinnornas "lilla" värld. Mataffären. Glöm inte att städa hemma också.

I slutet längtade så klart lyxhustrun efter sitt gamla sköna liv medan bondfrun ville för-ändra sitt, slakta en del djur och flytta närmare stan. Hennes man - bonnlurken, såg lite chockad ut när de fyra paren sammanstrålade i slutet, men lyssnade och sa till slut att, jo, närmare stan kanske vore bra, kanske sliter vi ihjäl oss på gården båda två.

Jonnie verkade mest tycka att han fortfarande var toppenkillen nummer ett.

Så reproduceras bilden av mansgrisen. Som inte vet att kvinnor vill ha vin och skaldjur på fredagar, som inte sveper i väg med sin donna till Paris en helg "för att hon är värd det" och som inte unnar sin fru en heldag på gymmet. Och den där sofistikerade karriärsnubben kan fortsätta njuta av sin chefstol på jobbet och lite barhäng på fredagen innan han går hem till det dukade bordet och "glömmer" sätta ner disken i maskinen. Och om nu frugan skulle börja trilskas, ja då kan man ju alltid köpa en au-pair för pengarna och ändå komma undan liksom.

Belinda Olsson