Sommar - då har din mardröm bokmärke

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var bara en mardröm.

De fyra männen som hade stått och bankat på ytterdörren, samtidigt som jag försökte gömma barnen. Hur jag lindade in dem i filtar tills de bara var två stumma gråa kokonger av filt och maskeringstejp som jag hade lagt allra längst in i ett hörn på vinden för att ingen skulle hitta dem.

Inga ljud. Bara ett tyst kaos, när männen drog fram mig från mitt gömställe. Och sedan ingenting. Ett stilla ögonblick, och jag minns att jag tänkte att jag hade lindat in barnen för hårt. Gömt dem för bra. Att ingen skulle hitta dem, varken nu eller senare. Och att det skulle vara mitt fel.

Sedan vaknade jag.

Barnen sov i sina sängar på sina rum, och jag tassade ut på toaletten och kissade och drack vatten och bläddrade i en tidning där det var en stor annons som talade om för mig hur jag skulle överleva sommaren med hjälp av en ny hudkräm som hade kommit ut på marknaden.

Och jag tänkte att jag överlever nog. Både utan hudkrämen och skorna på sidan 17 om bara barnen lever. Bara mardrömmar fortsätter att vara mardrömmar som det alltid går att vakna från.

Och sedan tänkte jag att det har varit en överjävlig vår. Att det har varit alldeles för mycket av det som inte skulle få hända igen, trots att det händer gång på gång ändå.

Men det är som det är. Alla har sina roller, och vår roll är att bli chockerade varje gång det händer. Vår roll är att intala oss att vi kan förhindra att det skall hända igen, trots att vi innerst inne vet att det inte är så det fungerar.

Att det finns saker som cykel-hjälmslagar och krockkuddar och indragna Ikea-spjälsängar och barnsäkra lås aldrig kommer att kunna förhindra, på samma sätt som det finns saker som man aldrig kan gardera sig mot. Varken som människa eller som samhälle. Hur mycket vi än vill det.

Och det är konstigt. För nu kommer sommaren. Nu kommer dagar som flyter ihop med helger i hängmattor med saftglas inom räckhåll. Nu kommer den tid på året när vi kommer att sluka allt det som vi har ägnat hela våren åt att förtränga.

Bobby och Hagamannen och 12-åringar som blir våldtagna och mördade av sina egna styvfäder. Mardrömmar i deckarform med titlar i guld och i relief som handlar om barn som skändas och våldtas och torteras i sin egen avföring innan de hittas på någon soptipp eller i någon brunn på någon åker där de som älskar dem inte är.

Och det är sommar och det är sol och vi läser det som underhållning.

Allt det som vi har spytt galla över och allt det som vi har vänt oss ifrån och allt det som vi har drömt mardrömmar om på nätterna blir plötsligt till tidsfördriv och semester.

Det allra mest lättlästa och lättsmälta som får timmarna att gå. Soliga dagar på stranden med glass och våldtäkter och solfaktor 15 och bestialiska övergrepp mot barn som aldrig kommer hem från skolan i en ändlös serie med seriemord som aldrig någonsin tar slut.

Och jag försöker förstå. Jag antar att det till och med finns någon psykologisk förklaring. Att sommardeckarna och frosserierna fyller någon funktion, och att det här är vårt sätt att intala oss att det sista barnet eller den sista kvinnan alltid kommer att gå att rädda, och att det aldrig någonsin kommer att vara för sent.

Att morden och övergreppen på barn som far illa är något som tar slut i samma stund som vi slår ihop boken för att maten är färdig, eller för att ungarna skall ha torra kläder, eller för att saften i glaset är slut.

Att till och med det allra värsta blir till något som vi kan kontrollera.

Och jag kryper ner i min säng igen, ihop, under ben och armar och allt det varma. Försöker somna om och drömma om gräs och glada kaniner och sommar eller precis vad som helst.

Bara inte mammor som är jag, och mammor som gör ont, i mardrömmar som det aldrig går att vakna från.

Lena Sundström