Får man en leksak om man gråter lite?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Minns ni när man fick en liten leksak då man hade varit hos tandläkaren? Inget flådigt eller avancerat, men ändå. Ett tre centimeters flygplan i plast, en bil som inte kunde rulla, den där sortens grejer. De var antagligen tillverkade av utsvultna barnarbetare fastkedjade i någon 45-gradig barack, men det här var innan man kände till sådant. När det var svårt att föreställa sig problem som inte kunde lösas med en reform, en facklig kurs och lite kommunala bidrag.
Det var som att leva i Sommarland, fast med Göran Greider snarare än Bert som nöjesfältsdirektör (Jaja, jag vet att Bert förlorat Sommarland. Jag gillar ändå liknelsen). Men ibland kan jag känna att just det där, den där leksaken hos tandläkaren, det var en fullträff. Att den uppvägde mycket av välfärdsstatens östtyska sidor, från Konsumbunkrar till socialpropaganda och byråkratdespoti.
Det måste väl ha gått till så att någon av de där byråkraterna, som antagligen aldrig reflekterat över hur lika folktandvård och folkrepublik låter, kom på idén och höll fast vid den, trots att den var enkel och vettig. Kanske hade han eller hon själv lite tandläkarskräck, vad vet jag. Men idén kom, den dokumenterades antagligen i minst fem kopior, godkändes av landsting, länsstyrelse, Socialstyrelse, nämnden ditten och myndigheten datten. Den drogs kanske i medbestämmandeförhandling, blev säkert föremål för ett tjog justerade och vidimerade mötesprotokoll och möjligen en studiecirkel på ABF. Det gjordes nog kalkyler, budgeterades och till och med uppvaktades hos pampar med ansvar för det allmänna.
Ut kom, till slut, små flygplan i plast till glädje för nygråtna barn. Klockrent.
Jag gillade det där så mycket, redan då, att jag blev frilans i samma bransch. Fingerade panisk tandläkarskräck och lyckades förhandla till mig en liten extra leksak, subventionerad av målsman, efter besöken hos käftis. Lyckades till och med, åtminstone ett par gånger, lura i päronen att jag var minst lika rädd för frisören och kammade hem (ordvits för er från Göteborg) Lego-byggsatser som tröst.
Jaha. Och vadå, då?
Nej, inget särskilt. Har en tandläkartid nu i augusti bara. Hoppade över undersökningen förra året. Tror ni att man fortfarande får något kul att trösta sig med om man gråter lite?