Karl XI satte stopp för de höga herrarnas rofferi
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-03-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Statsråd, höga ämbetsmän och direktörer i statliga bolag som roffar åt sig alltför stora bitar av kronans kaka är ingenting nytt i svensk historia. Det som skiljer vår tid från till exempel 1600-talet är att på den tiden gjordes det någonting åt saken. De mest giriga klämdes åt, de fick betala tillbaka, med ränta.
Tuffast var det under Karl XI:s tid, kungen som kallades Gråkappan. Då han var minderårig kung styrde riksråden i en förmyndarregering och de passade på att förse sig rejält med slott, gods, gårdar, titlar, ämbeten och med kronans kontanta tillgångar. Resultatet blev ett enormt minus i statskassan, obetalda löner och noll resurser för reformer.
När kungen blivit myndig liknade han Sverige vid ett av stormar illa tilltufsat skepp som nu kommit i hamn och behövde repareras och förbättras. En stor kommission tillsattes för att undersöka var man kunde hitta pengar – kanske skulle man granska förmyndarnas verksamhet?
Trots en stormig debatt i Riddarhuset där bänkar och bord flög genom luften inleddes den stora reduktionen. Systematiskt gick kommissionen igenom alla grev- och friherreskap, alla kungsgårdar, sätesgårdar och livstidsfriheter. De riksråd som inte, enligt protokollen, protesterat mot beslut i rådet, ansågs vara delaktiga och ansvariga och dömdes att återlämna sina egna förläningar samt betala tillbaka till kronan vad man fått plus rejäl ränta. 59 riksråds verksamhet undersöktes. De som hade avlidit kom inte undan, deras anhöriga fick ge tillbaka godsen och betala böter och ersättning.
Över 500 personer ansågs ha fått mer än de skulle. Kronan fick in över fyra miljoner daler silvermynt, en enorm summa för dåtida förhållanden.
Bland dem som drabbades värst var kungens egen svåger, rikets drott, det vill säga den som hade den högsta rangen i landet, Magnus Gabriel De la Gardie. I 30-årsåldern ägde han över 30 slott, bland dem Drottningholm, Ekolsund och nuvarande Ulriksdal (Jacobsdal). Han hade över tusen hemman med flera tusen anställda. Trots att han var gift med kungens syster förlorade han nästan allt. Han blev alltmer religiös, drog sig tillbaka till sitt gods Venngarn där han skrev psalmer, som till exempel ”Jag kommer av ett brusand’ hav” som fortfarande finns i psalmboken.
Värst gick det ändå för huvudmannen för släkten Brahe, Nils Brahe. Han ägde ett 50-tal slott och herrgårdar med 1 500 hemman. Han tvingades nu ersätta och betala tillbaka för sina egna beslut, sin farbrors och svärfars handlingar. Han förlorade allt.
Reduktionen gick kanske väl långt, för det fanns människor som fått donationer och gåvor som tack för insatser för kronan och för kungar i livsfara. Ryttaren Tomas Larsson som 1612 under kriget mot Danmark hade räddat Gustav II Adolf ur en isvak på Vittsjön fick som tack för detta gården Igelsta i Romfartuna socken ”för evig tid att gå i arv i familjen”. Nu tvingades hans ättlingar att lämna tillbaka egendomen med ränta för åren som gått.
Reduktionen var effektiv: I början av 1600-talet hade adeln ägt nästan tre fjärdedelar av all jord i landet, i slutet av seklet var ägandeprocenten nere i en tredjedel. Cirka 80 procent av alla hemman som getts bort i donationer sedan 1500-talet blev nu krono- och skattehemman. Huvuddelen av de indragna godsen och gårdarna blev grunden för det militära indelningsverket som höll på att byggas upp.
Varför gjorde de en gång så rika och mäktiga herrarna inte revolt mot indragningen? I alla andra länder i Europa skulle adeln vid ett liknande hot ha störtat kungen. Varför lät sig de en gång så stridslystna och glansfulla familjerna De la Gardie, Horn, Banér, Wrangel och Torstensson bli barskrapade och i många fall helt ruinerade utan att sätta sig på tvären och göra motstånd? Var det den svenska modellen redan på 1600-talet, att finna sig i riksdagens beslut även om de drabbar en själv?
Visst klagade och protesterade de drabbade, men de gjorde inte motstånd. Det finns många sammanfallande förklaringar till det. De gamla familjerna hade inte längre några kraftfulla ledare. Majoriteten av befolkningen i landet var för det som skedde.
Alla pengar som kom in gick till kronan. Det var inte kungen eller hans familj som skodde sig, tvärtom. Kungens bror, svägerska och andra släktingar drabbades lika hårt som alla andra.
Kungen skodde sig inte personligen. Han levde enkelt, hans hov var närmast torftigt. Han jobbade hårdare än alla andra. Han steg upp tre–fyra på morgonen. Han krävde att de höga ämbetsmännen skulle vara anträffbara klockan fem. Han kontrollerade, reste runt i landet, inspekterade regementen och förvaltning, undersökte, prövade. Ganska snabbt byggdes den nya förvaltningen och den nya armén upp.
Inom några år kom rikets ekonomi på fötter. Kronans inkomster ökade med en årlig ränta på cirka två miljoner daler silvermynt. För första gången sedan Gustav Vasas dagar hade kronan större inkomster än utgifter.
Efter den erfarenheten låg riksråden, de högsta ämbetsmännen och de som förvaltade kronans tillgångar mycket lågt i två generationer.