Låt miljöpartisterna bli jagade av vargar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De flesta av oss har varit fullt upptagna med att följa Olinda, med att importera sprit, med att byta kön, eller någon annan av de aktiviteter som hör det nya, spännande folkhemmet till. Men då och då gör sig pliktkänslan påmind. Då avsätter vi tio minuter till att läsa de där artiklarna om inrikespolitik, som annars blir fuktsugare under kattsanden.
Det är sällan särskilt lugnande.
I går framgick det till exempel att regeringen ägnat en hel dag, möjligen mer, åt att resonera med miljöpartiet. Bakom lyckta dörrar.
För en vanlig, skötsam medborgare framstår själva tanken på sådana hemliga samtal som direkt oansvarig. Ungefär som att låta Clark Olofsson och Hans Scheike få ett dygn i avskildhet och hoppas att de, när de kommer ut, inte har hittat på något samhällsfarligt.
Vem vet vad som nu kommer att drabba svenska folket? Ännu högre bensinskatter, med all säkerhet. Men vad mer? Obligatorisk urinseparering? Fler trafikfarliga cykelbanor? En våtmark i varje villaträdgård? Vadmalsuniform? Experimentell folkmusik i P3?
Ingen gräslighet kan uteslutas.
Det är antagligen för att ostört kunna plåga medborgarna med just sådana dumheter som politiker kommit överens om att vara så övermänskligt tråkiga.
De vet att de bara behöver visa sig för att vi ska byta kanal, eller vända blad. Och då är det fritt fram för dem att hitta på vilka stolligheter som helst.
Det är hög tid att sätta stopp för det, innan varje modern bekvämlighet är avskaffad, förbjuden eller straffbeskattad. Frågan är hur.
Det var Göran Persson själv som antydde lösningen. Tittarsiffrorna sjönk givetvis när han härom veckan gästade Kristian Luuk. Men under den del av programmet då statsministern kramade en hamster i nävarna, fanns åtminstone ett dramatiskt moment: skulle statsministern krossa gnagaren eller inte?
Här finns fröet till att åter göra politiken intressant: politiker bör tvingas att alltid uppträda med djur. Men rollerna bör vara de omvända.
En miljöpartist som gnäller om växthuseffekten är intressant, om han samtidigt jagas av en flock vargar. En folkpartist som diskuterar integration är intressant, om han diskuterar med en ilsken tjur. Till och med en moderat som rabblar skatteskalor är intressant, om rabblandet sker med huvudet instucket i ett tigergap.
Med de tittarsiffror en sådan reform skulle ge, kunde ingen politiker hitta på dumheter i tysthet. Man är dessutom försiktig med vad man hittar på, om man vilar kinden på en tigertunga.