Lök på tv – varken hackat eller malet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns saker – ganska många saker – som är helt OK på film, men inte något vidare i verkligheten. Mord, naturkatastrofer, livsfarliga biljakter, Roman Polanski och ilskna utomjordingar, till exempel. Så finns det saker som är helt OK i verkligheten, men inget vidare på film. Ta en sådan enkel sak som att hacka lök.
Det är något rogivande med att hacka lök. En enkel, tacksam uppgift. Det går nästan att uppnå en slags köksnirvana med en lök i ena handen och en kniv i den andra.
Det är i verkligheten. Men på film, eller kanske snarare på tv, är lökhackning bara trist. Och ändå ...
Det var Herman, även han kolumnist i den här tidningen, som påpekade det: ”Varje gång jag kommer till Sverige och slår på tv:n, står någon jävel där och hackar lök.” Han har förstås rätt. Det är tv-kockar på bredden, tvären och diagonalen. Alla hackar lök. Hela tiden.
Ett annat exempel: poker. Det går att förstå tjusningen. Vinst och förlust. Psykologi och matematik. Om man själv spelar, alltså. Men ...
Det går säkert fem olika pokerprogram på tv just nu. Kändispoker. Proffspoker. Las Vegas-poker. Tjejpoker. Pokerpoker. Om det åtminstone vore klädpoker. Men det är bara poker.
I verkligheten OK. På film, trist. Och jag bara undrar: Ska det fortsätta så här? Har allt plötsligt blivit en åskådarsport?
Detta apropå en hyllad film som jag såg i helgen. Den är amerikansk och heter Sideways. En ”strålande komedi”, enligt reklamen. Oscarsbelönad. Två Golden Globes. ”Ett skäl att fortsätta hoppas på filmindustrin”, skrev New York Times. ”Helt oemotståndlig”, tutade Dagens Nyheter. ”En briljant kamratfilm”, ropade Expressen.
Problemet med Sideways är att inget händer. En medelålders, omogen tönt och en medelålders, omogen festprisse ger sig ut på en veckas bilresa i Kalifornien. När veckan är slut är den ene en medelålders, omogen tönt, den andre en medelålders, omogen festprisse. Fortfarande.
Visst, det pippas, vi får se en naken man med mössa, lite fylla, en Saab kör in i ett träd och en näsa knäcks. Men personerna förblir vad de var i början. Inget händer.
Utom – och det är här det kommer – utom att det dricks vin. Hela tiden. Det dricks vin på barer, på vingårdar, i bilar, på picknick, i hotellrum, i vardagsrum, på verandor, ur flaskor, glas, fontäner och hinkar.
Detta är Sideways: två timmars stirrande på folk som dricker vin. Utan att bjuda. Skitkul.
Och när jag kom hem stod någon jävel och hackade lök i tv.