Vad ska vi göra med snällisarna?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Förr eller senare träffar ni på en riktig snällis. Äkta vara. Någon som aldrig sagt ett ont ord om någon annan.
Som faktiskt sköter brevväxlingen med sitt afrikanska fadderbarn. Antagligen jobbar hon - eller, visst, möjligen han - med utvecklingsstörda barn.
Jobbar, förresten: Denna riktiga snällis är snarare barnens kompis, än deras vårdare.
Hon har förstås, på eget initiativ, fixat en orkester, eller en teatergrupp eller en målarkurs som barnen älskar. Något tålamodskrävande som ingen förväntat sig, men som hon gjort ändå utan minsta suck.
Snällisen äter rättvisemärkt choklad, sopsorterar och köper kravmärkt. Men utan antydan till missionerande. Aldrig att hon skulle inleda inkvisition hos slarviga kamrater med trädgårdsmöbler som kostat ett hektar regnskog livet.
Hon är den enda du känner som skickar julkort från Mun- och fotmålarnas
förening, utan skymten av ironiskt leende.
Hon har själv aldrig tänkt tanken att det är något särskilt med henne. Hon vet att världen inte är perfekt, men det finns något inom henne som uppväger allt det där. Hopp, kanske. Något som gör att hon aldrig blir cynisk, uppgiven eller utbränd. Något som gör att hon ler.
Vad ska man göra med en sådan person? Vi har just genomlevt ännu ett år där den motsatta frågan skurits på längden och bredden.
Vad ska vi göra med diktatorer, folkmördare, våldtäktsmän, psykopater, rånare, fifflare, djurplågare, nazister, rasister, girigbukar och pedofiler?
Jag säger inte att den frågan är ointressant. Men hur kommer det sig att vi aldrig pratar om vad vi ska ta oss till med genuint goda människor?
Därför att de inte är ett problem, kanske ni säger. Men det är ju inte sant. Läs beskrivningen av snällisen igen. Svara sedan ärligt: är hon inte irriterande perfekt?
Kliar det inte i stämbanden att säga något små-elakt? Brukar inte du garva när Homer Simpsons
genomgode granne Ned Flanders ännu en gång blir misshandlad, lurad och förolämpad, därför att han var dum nog att vara vänlig?
Det är ingen konst att prata om onda människor. Snällisar, däremot, plockar fram det värsta i alla oss icke-snällisar. Ibland skulle man nästan kunna tro att vi är räddare för sann godhet än för djup ondska.
Bara en liten julfundering.