De frågar och jag fattar – ingenting

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man vill ju hänga med. Så det blev digitallåda. Och ett kvitto på hur korkad man är.

Det finns mycket jag inte vet, utan att det känns särskilt genant. Jag kan, till exempel, inte svara på vilket Norges högsta fjäll är, i vilken del av kroppen man hittar portvenen, vem som är Guatemalas president, eller vilken låt som toppar Billboardlistan. Det finns antagligen gott om norrmän, läk­are, guatemalianer (ett ord jag antagligen inte skulle använda, om jag visste bättre) och musiknördar som tar det som bevis för min bottenlösa okunnighet.

Det rör mig inte i ryggen.

Men ibland får jag frågor, blir svarslös och ingen axelryckning i världen kan skaka av skammen.

Som när folk kommer fram på stan, ett kvarter från där jag bor, och frågar efter Vegagatan. Jag vet ju att den ligger någonstans precis runt hörnet. Jag vet att jag går på den ett par gånger i veckan. Jag har bott här i sju–åtta år, så det blir en så där 800 traskningar på Vegagatan under hyfsad närtid. Det är hembygd.

Men inte fan vet jag vilken gata det är.

Jag vrider huvudet fram och tillbaka i lätt desperation, som om det skulle poppa fram en virtuell skylt med pil, ungefär som på hitta.se, om jag bara tittade åt rätt håll. Det gör det inte. Jag ”öhhar” och ”aahar”, det händer inget i skallen och till slut har jag två alternativ: att erkänna att jag inte har den blekaste aning, eller att se bestämd ut och peka åt något håll på måfå.

Jag skulle kunna finta genom att bryta ut i en lång harang på urdu, polska eller något annat mysko språk. Men urdu och polska hör också till sådant jag inte kan. Och, förresten, om jag kunde det skulle Ödet naturligtvis ha sett till att den som frågar är polack eller pakistanier. Och allt skulle skita sig igen.

Det här har förstås inget att göra med digital­lådor. Utom på ett sätt: ibland får man frågor man inte kan svara på, som man vet att man borde kunna svara på och när man inte kan svara på dem, känner man sig gränslöst dum. Min digitallåda ställer sådana frågor.

”Vill du installera ny programvara?” ”Vill du radera nuvarande inställningar?”

Jag har ingen aning om vad lådan pratar om. Och jag tycker mig se hur den himlar med lysdioderna åt min­ efterblivenhet.

Antagligen vet lådhelvetet exakt var Vegagatan ligger också.

Johan Hakelius