Tolkien för dig som vill vara åtta för evigt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var en listig plan. Och, jodå, det handlar om farbror Tolkien igen. Han som får vuxna män att tro på tomtar.
Allt började med en diskussion om Tolkienfantaster. Temat var: ”Vad har de egentligen för problem?” Frågeställningen ter sig naturlig när man kan se tjogvis med bleka spinkisar på stan i svarta slängkappor. När vadmal börjar bli inne. När ändlösa diskussioner om orchers stinkande andedräkt förs på nätet.
Det är ju trots allt så att folk inte börjar klä sig som Stig-Helmer, bara för att den senaste Sällskapsresan har premiär. Men med Tolkien är det annorlunda.
Jag, som är en vänlig och förstående själ, ifrågasatte temat. Tolkienfantaster är, trots allt, inte unika. Golfare, till exempel, uppvisar samma symptom: de klär sig märkligt, de är fixerade vid en enda sak och de umgås med små män som bär tunga vapen. I ena fallet hober, i det andra caddies.
Det gick inte hem.
Det framkastades en del teorier. Det är ett känt faktum att tonåren blir allt fler. De kryper ned i åldrarna och drar på tioåriga flickor stringtrosor. De kryper upp i åldrarna och förvandlar 50-åriga kvinnor till ”tjejer”. Kanske barndomen nu slår tillbaka.
Tolkien är ett redskap för dem som vägrar att bli eviga fjortisar. De vill vara eviga åttaåringar i stället.
Nej, invände någon, det är en klassfråga. Tolkienfanatikerna är töntarnas överklass. Det finns trekkies, som tillber tv:s Star Trek, men de som tillber Tolkien tycker de är oändligt mycket finare. För deras besatthet, brukar de påpeka, bygger på LITT-E-RA-TUR. De ser sig själva som intellektuella. Nördarnas adelsmän. Därför skäms de inte för att visa upp sig.
Nja, sa en tredje, vi lider av distansöverdos. Allt ska hånas och förlöjligas. Vi vågar inte tro på Gud och bara Erik Fichtelius tycker att Göran Persson duger som ersättning. Tolkienpsykosen är en protest. En chans att ta något på dödligt allvar. Att sparka ironin i skrevet. Att återupprätta det rena och tydliga, svarta eller vita.
Det är därför, avslutade den nöjda teoretikern, alla Tolkienfantaster är totalt humorlösa. Humor är distans. Skämta med Tolkien och du får skaffa livvakt.
Det där var så fint att jag bestämde mig för att paja det. Därav planen: jag ska driva med Tolkien. Responsen jag får kommer att visa att Tolkiens lärjungar visst har humor. Här, i måndags, sattes planen i verket. Och den lyckades.
Två av alla Tolkienfantaster som har hört av sig skrattade. Det går alltså att ha slängkappa och humor samtidigt. Åtminstone i två fall.
För alla er andra argbiggor som skrivit vill jag bara meddela: Jag har livvakt. Och hans andedräkt är dödligare än en orchs.