Nakenkalendern inte alls så crazy
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så har det kommit en sådan där kalender igen. Det fnissas bland de utvikta, för allt är gjort Med Glimten I Ögat, förstås.
Och skulle någon inte förstå att det här är lite crazy så spelas köns-ålderskortet ut: Tål du inte se sensuella, mogna kvinnor, va? Och om inte ens det funkar förseglas liksäcken kring varje skeptiker med det mest vattentäta av verbala epoxylim: hördudu, pengarna går faktiskt till forskning.
Ja. Alexandra Charles 1,6-miljonersklubb för kvinnor över 45 har kommit ut med en ny halvnaken-kalender. Kvinnor i sina bästa år klär av sig, strategiskt placerade bakom nybakade bröd och husknutar.
Det är Ana Martinez och Margareta Winberg och Lill-Babs och Kim Anderzon. Det smattrar av busiga, festliga, kaxiga blinkningar.
För ordningens skull: priset är 150 spänn och postgironumret är 120 89 08-2.
Jag vill inte dra ned försäljningen. Och jag råkar höra till dem som hellre tittar på vuxna kvinnor än på likstela, utmärglade 17-åringar med attitydproblem. Men man kan väl få undra lite.
Första gången det hände, hände det på engelska landsbygden. Tanterna i byn vek ut sig. Ordentliga syfö-
reningstanter, med gedigen kunskap i långkok, saftning och syltning. Det blev förstås succé. Och film: Kalenderflickorna.
Vill ni ha den långa historien, skriv inte till mig, hyr filmen.
Men det här efterapandet. Jag vet inte. Det är flera år sedan originalkalendern. Här hemma är det flera år sedan Amelia sålde lösnummer på sin rumpa. På en restaurang i Stockholm står just nu nakenskulpturer av kända, nakna, mogna kvinnor.
Handen på hjärtat, hur ovanligt och festligt och helcrazy är det egentligen att kvinnor, 45+, klär av sig offentligt numera? Och om man jämför med de där långkokstanterna i originalet, känns inte det här lite platt?
Jag menar, alla som överraskas av att Kim ”Vivagina” Anderzon blottar sig, räck upp en hand.
Nä. Just det.
Den här kalendern påminner mig om sådana där firmafestgamänger som fnissande citerar sedan länge återvunna årgångar av ”En rolig halvtimme”. Det är oförargligt, men lite tröttsamt.
Men man kan ju köpa kalendern ändå. Och använda postgirotalongen till att föreslå något verkligt tabubelagt till nästa år. Utvik på sensuella, mogna män, till exempel.