Nu skrattar jag inte åt Tjock-Steffe mer

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hagamannen är gripen. En skugga får kropp. Ett mytiskt namn får ansikte. Verkligheten kommer för det mesta ifatt oss.

Det hände mig, på ett annat sätt, i förrgår. Tjock-Steffe är borta, läste jag vid min dator och sörplade kaffe.

Polisen i Malibu söker förgäves svensken. Det gäller den där Ferrari Enzon som klövs itu i februari.

Nu har en kvinna (hustru?) kvaddat även Tjock-Steffes femmiljonersbil, en Mercedes McLaren SLR, läste jag.

Vad det nu är för bil?

Det är för mig obegripligt. Och det är själva poängen. Sedan en tid läser jag allt om Tjock-Steffe. Det finns en blogg också, tjocksteffewatch.blogspot. Länkar, referat, skvaller och teorier.

Ja, det är absurt. Jag medger det. Det började som ett arbetsuppdrag och jag har fortsatt, i en stegrad känsla av verklighetsflykt.

För ingen kan förklara hur denne man blev en driven brottsling med ledaregenskaper. Som efter Uppsalamaffian och ett tioårigt fängelsestraff, gled in i koncernen Gizmondo som direktör med bonus på 25 miljoner, och sedan vidare till USA.

Han var inte ens fet, bara en lite rund kille i Uppsala som just inte utmärkte sig. Utom då han erbjöd sig att käka mask mot tio kronor, minns en skolkamrat.

Så länge han kallas "Tjock-Steffe" blir han i något avseende lite komisk, inte så himla farlig, och framförallt roande obegriplig.

Men grejen är att verkligheten tenderar att komma ifatt oss. Det var det jag skulle komma till.

För han ringde.

Denna dag får jag den eftersökte Tjock-Steffe på min tjänstetelefon, i form av Stefan Erikssons loja röst över en brusande telefonlinje.

Jag kunde inte blivit mer förvånad om Kalle Anka ringt.

Inte för att jag fick veta något. Det var inte så att han svarade på frågor. Han talade självsäkert, vårdat och vagt.

-Jag har pensionerat mig, sa han.

Hur kom du in i USA?

-Varför skulle jag inte?

Med tanke på att du är straffad.

-Det beror på vem man är, förstår du.

Så där tjafsade vi. På något vis fick han mig att glasklart inse att han inte uppskattar att jag uppträtt nyfiket och besvärat personer i hans liv.

För sådan är verkligheten. Inte som i serietidningar. Verkligheten brukar komma ifatt oss. Jag är botad, och skrattar nog aldrig mer åt Stefan Eriksson.

Kerstin Weigl