Ingen gillar att hyckla – men alla gör det ändå
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Till att börja med tänker jag så här. Lugnt och städat:
Det är något hjärtevärmande med hyckleri. Något rörande. Alla vet ju hur det är tänkt att funka. Något obehagligt stirrar oss i ögonen. Ingen av oss vill låtsas om det. Då hycklar vi.
Och plötsligt känns det bättre.
Man kan förstås hyckla och säga att man ogillar hyckleri. Men vi är alla hycklare. Då och då. Privat eller offentligt. Du med, och jag med. Av lathet. Eller av rädsla. Kanske av artighet. Ibland för snöd vinnings skull. Vi är människor.
Det, tänker jag, är sanningen. Det är också den coola, tillbakalutade attityden. Tänker jag. Till att börja med.
Fast man kan reagera så här också:
Ungdomsminister Lena Hallengren – för inte så länge sedan själv ordförande för ett bidragsfuskande SSU-distrikt – sitter i tv och säger ”jag tror inte att det är någon som medvetet fuskar”.
Då hör jag hur fyllningarna i mina tänder börjar rassla.
En chef för Ungdomsstyrelsen, som delar ut pengar till fuskarna, flackar med blicken och försöker låta bli att säga att det fuskas.
Då känner jag en stigande lust att piska någon med våta läderremmar.
SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi – själv vald med hjälp av lite bidragsfiffel – står i kameraljuset och lovar att rensa upp i det träsk ungdomsministern påstår inte finns.
Då börjar jag fundera på att dra till skogs med nog av konstgödsel och diesel för att meka ihop en kollektion osmarta bomber.
Jaja. Pröva inte det där sista hemma, utan en vuxen i närheten. Men ändå. Får man vara så ocool att man blir förbannad?
Det är inte pengarna. Miljonerna som ungdomsförbund av alla kulörer fuskar till sig är, som amrisarna säger, jordnötter. Småpotatis, på svenska. Det är inte att det syns på de där karriärbedragarna, att de har rutin på att fejka medlemslistor. Det är inte ens de förtäckta varningarna ungdomsministern uttalar mot politiker som vågar säga något. ”Håll käft, vi sitter i samma båt”, ungefär.
Nej, det är hyckleriet. Vuxna människor som låtsas som om de inte vet.
Visst, vi är alla hycklare. Det kan man säga, coolt och tillbakalutat. Men nu råkar det vara så att hyckleri är en lagsport. Alla måste delta, om det ska funka. Vi som lyssnar måste vilja tro på den uppenbara lögnen, lika mycket som lögnaren själv vill tro på den. Annars spricker det.
”Jag tror inte att det är någon som medvetet fuskar.”
Nä. Sorry, ministern. Poff! Där sprack det. Jag är förbannad.