Inget nytt att staten lägger sig i våra laster
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-02-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns de som fått för sig att det är ett modernt, kanske rent av ett socialdemokratiskt påfund, att staten lägger sig i var och när och vem som får röka, vad man ska äta och dricka, hur mycket och vid vilken ålder.
Men myndighetens pekfinger och vakande öga över medborgarnas vardagsliv är ingenting unikt för vår tid. Det har på olika sätt drabbat svenska folket ända sedan Magnus Erikssons dagar på 1300-talet. Kontrollen skärptes under 1600-talet, men aldrig lade sig myndigheterna i medborgarnas privatliv så mycket som under första hälften av 1700-talet, under den period i vår historia som egendomligt nog kallas frihetstiden.
I dag jagas rökarna ut, bort från hus och hem. Under 1700-talet var det tvärtom, då var det absolut förbjudet att röka utomhus, i synnerhet nära någon av Stockholms träbroar och kajer. Alla rökare beskattades hårt och tvingades att varje år betala en särskild avgift som gav dem tillstånd att röka, ett slags tobaksrökningslicensavgift. Enda sättet att röka utan licens var att man gick in i armén –?men det var, som bekant, förknippat med en hel del andra obehagligheter. Minimiåldern för rökning var tjugoett år.
Då hade svenskarna drabbats av olika tobaksregler ända sedan mitten av 1600-talet. Den svenska kolonin Nya Sverige, som låg nära tobaksplantagerna i Virgina vid dagens Philadelphia, var tänkt att bli huvudkällan för all svensk framtida tobaksodling, men så kom holländarna och tog alltihopa, både kolonin och den svenska tobakshandeln.
Det är inte bara sprit och tobak som reglerats i Sverige. Långa perioder var även kaffe förbjudet, totalförbjudet, och under 1700-talet var det Sveriges riksdag som i lag bestämde exakt hur svenska folket skulle klä sig – detta var två hundra år före kulturrevolutionen i Kina. Riksdagen bestämde modet och det skulle gälla ”i alla tider”. Alla uppmanades bli angivare. Det kunde vara lönsamt, den som skvallrade på en granne som klätt sig i olagliga sidenbyxor till exempel, den fick en del av de pengar som grannen tvingades betala.
Modelagarna skärptes undan för undan. På 1740-talet kunde en skräddarlärling straffas om han gjorde en klänning en aning annorlunda än vad lagen tillät. Han kunde sändas i krigstjänst, om han dög till det, annars fick han ett års straffarbete. En kvinna fick ett år på spinnhuset för samma brott.
Lyxskatt infördes på åkdon av allehanda slag. Bara riksråd fick färdas i gyllene vagn-ar. Täckta vagnar beskattades beroende på vagnarnas storlek och vilken samhällsklass ägaren tillhörde. De finare herrarna betalade ingenting medan de mindre fina fick betala rejält för fräckheten att åka omkring som herrskapsfolk. Inga utländska vagnar fick importeras till Sverige. Men det var inte slut där på vad man fick och inte fick göra. Lagar reglerade hur många gäster man fick bjuda hem till sig på kalas, hur många rätter och vilka man fick servera. Bröllopsgäster fick bjudas på åtta rätter och dessutom bakverk och konfekt, vilket annars var förbjudet. Var det något annan typ av kalas fick man ha högst fem rätter serverade på fyra olika fat.? Till vardags fick man ha högst tre rätter på två olika tallrikar, allt för att förhindra att ”Guds gåfwor missbrukas medelst förslösande och kroppens öfwerlastande”. Detta var alltså skrivet långt innan det fanns något som hette Socialstyrelsen i Stockholm, som rekommenderade sex till åtta brödskivor om dagen.
Den politiska makten i Sverige växlade vid den här tiden mellan våra första politiska partier: hattar och mössor. Det var mössorna som var mest puritanska och sparsamma och då de kom till makten ville de gärna klämma åt och hämnas på sina företrädare, så vid en av de sista maktväxlingarna förbjöd de till exempel privata hårfrisörer och att personer som ännu inte fyllt tjugoett år hade egen häst och vagn, egna ekipage.
Naturligtvis var det svårt att kontrollera alla lagar, men angiveriet och spioneriet var satt i system, det fanns spioner överallt och främlingar hade myndigheternas tillstånd att tränga in i hemmen under privata fester för att räkna tallrikarna och rätterna på bordet. Riksrådet Carl Gustaf Löwenhielm förklarade på ett regeringsmöte att ”inställningen att var och en ska få leva så som han själv har råd till – måste bort”.
Huvudskälet till alla dessa lagar var att slå vakt om handelsbalansen och uppmuntra den spirande inhemska industrin – men i bakgrunden fanns naturligtvis adelns och överklassens?behov av att hålla de andra samhällsklasserna på mattan.
Systemet skapade en mentalitet av puritanism, missunnsamhet, avundsjuka och angiveri som många tycker sig känna igen ännu i dagens Sverige. Resultatet var naturligtvis att ingen vågade sticka upp, bryta av eller tro sig vara något. Ingen ”ska komma här och komma”, med andra ord. Då blev det böter och hemska straff.
Jantelagen fanns alltså inskriven i den svenska lagboken ett par hundra år innan Sandemose ens var född och skrev sin roman på norska om en dansk håla.