Cricket – det största hotet mot våra unga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Livet som förälder är en ständig kamp mot död och lemlästning. För tonåringar får för sig alla möjliga livsfarliga saker, mellan räderna i sina målsmäns plånböcker. De ska kickboxas. De ska infektera olika organ genom att hänga ringar i dem. De ska ha ormar som husdjur, lära sig sluka eld, hoppa fallskärm och klättra i berg. De ska åka på ”festivaler” och bo i tält på leråkrar där det saknas toaletter, men finns ett överflöd av satanister, knark och kulturarbetare.
Det är ett under att stadsbilden inte är fylld av stympade unga vuxna, på samma sätt som den var det i många europeiska länder efter första världskriget. Och ändå är Sverige ännu relativt förskonat från vad som verkar vara det största hotet av dem alla: cricket.
De flesta betraktar antagligen cricket som en gentlemannasport. Någonstans på riskskalan mellan schack och en rask promenad. Men sanningen är en annan. När tränaren för Pakistans landslag, engelsmannen Bob Woolmer, nyligen hittades död i sin hotellsäng under världscupen i Västindien, gissade de flesta på hjärtattack. Men snart visade det sig att Woolmer hade strypts och förgiftats.
Mord!
Från utredningen läcker historier om en cricketmaffia, uppgjorda matcher och inhyrda lönnmördare. Och mordet på Woolmer har fått andra cricketkännare att tala. En av dem är Leo McKinstry, som i det senaste numret av den brittiska tidskriften Spectator redogör för det träsk av våld, död och kriminalitet som omger sporten.
Cricketspelare har dubbelt så hög självmordsfrekvens som genomsnittet.
Självmorden är ibland sällsynt brutala, som när slagmannen Percy Hardy 1916 skar halsen av sig på en offentlig toalett. Morden är många och skjutvapen vanliga. Cricketspelare blir ihjälslagna utanför barer, ihjälskjutna på barer och ihjälskurna i sina hem. Cricketspelare gör sig skyldiga till mord, dråp, misshandel och mordbrand. De blir ömsom hängda, ömsom inlåsta. Till och med den ökände massmördaren Jack the Ripper var kanske en hyllad cricketspelare, Montague Druitt.
Det är en makaber och hårresande katalog. Och något att tänka på för varje förälder.
Om era tonåringar absolut måste kickboxas och klättra i berg, låt dem göra det. Köp dem en orm om det är nödvändigt. Men den dag de kommer hem och pratar cricket: lås in dem.