Tack, men nej tack till tacken
”Man skulle kunna tycka att dessa debatter spelar en viktig roll i vår demokrati”
Tack, Sahlin.
Tack, tack Wetterstrand.
Tack, tack, tack Eriksson.
Ska riksdagens partiledaredebatter verkligen användas för avtackning av trotjänare?
Om det inte är valår så möts riksdagens partiledare till debatt tre gånger om året. Två gånger under vårriksdagen, en gång på hösten.
Man skulle alltså kunna tycka att dessa debatter spelar en viktig roll i vår demokrati. Bara tre gånger om året har väljarna chans att väga de åtta partiledarna mot varandra.
Därför var det tråkigt att gårdagens debatt i stort sett enbart ägnades åt förtida avtackningar av Mona Sahlin, som avgår som S-ledare om drygt två månader. Och av Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som slutar som miljöpartiets språkrör
i slutet av maj.
– Tack, tack, tack, sa Sahlin till slut och påpekade att hon inte fyllt 54 ännu och alltså har åtskilliga år kvar innan hon drar sig tillbaka.
Arrangemanget har två avigsidor. För det första sorteras partiledare ut medan de fortfarande har flera månader kvar på jobbet. För det andra så snuvas väljarna på väsentlig information.
SD:s ledare Jimmie Åkesson gjorde visserligen tappra försök att få in debatten på det som han kallar massinvandringens avigsidor. Men få tog någon större notis om honom eftersom den gemensamma strategin från de övriga sju partierna är att negligera Sverigedemokraterna i det längsta.
Göran Persson tackades på sin tid också av i plenisalen. Men senare hade han även en gigantisk mottagning på annan plats i riksdagshuset.
Kanske går det att rationalisera? En avtackning. Och inte i kammaren, mitt under partiledaredebatten.
Proffstyckarna om partiledardebatten
Mellins betyg på partiledarnas debattform
Bäst när det är jobbigt
Mona Sahlin (S)
Sahlin är alltid som bäst när det är jobbigt. Nu lämnar hon snart riksdagen, 29 år efter att hon valdes in första gången. Även hon sopade till regeringen, bland annat för den höga arbetslösheten. Ville ”ta ett glas” med sin ”syster” Wetterstrand.
Tackar svenska folket
Fredrik Reinfeldt (M)
Tackade svenska folket för de umbäranden de fått stå ut med under finanskrisen, vikten av att angripa verkliga samhällsproblem och att göra människor som stått utanför arbetsmarknaden anställningsbara. Ville sänka skatten igen.
Sentimental ibland
Maria Wetterstrand (MP)
Talade om situationen i Danmark där ”staten bestämmer vem jag får gifta mig med”, det vill säga statens krav på makar till återinvandrande danskar. Det gjorde hon bra. Även hon var sentimental inför den stundande separationen från Mona Sahlin.
Oroar sig för idébrist
Maud Olofsson (C)
Maud Olofsson oroade sig för ungdomsarbetslösheten, de många unga förtidspensionärerna samt på bristen på idéer. Hon prioriterar nu att stärka innovationsförmågan. Centerledaren erkände också att de hårdaste dusterna har hon haft med Sahlin.
Gick till attack
Lars Ohly (V)
Ohly sparade sina tacktal till Sahlin, Wetterstrand och Eriksson till ett senare tillfälle. I stället gick han till attack mot regeringen, bland annat för att privata vårdgivare som drivs med skattepengar går med stora vinster. Man kan lita på Ohly, han är alltid engagerad mot något.
Pratade skola
Jan Björklund (KD)
I år ska många av de förändringar i skolan som Björklund föreslagit, och riksdagen beslutat, genomföras. Därför talade han mycket om skolan. Men han tog även upp självmordsbombaren i Stockholm och vikten av att hålla isär begreppen i invandringsdebatten.
Rolig som vanligt
Göran Hägglund (KD)
KD-ledaren hade en otacksam uppgift, han talade sist av alla i en superlång debatt. De djupare analyserna lyste dock med sin frånvaro, kanske hade Hägglund accepterat sin lott, alla var för trötta för att lyssna när det var hans tur. Rolig, som vanligt.
Tråkig debattör
Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson är en tråkig debattör. Inte bara för att han håller sig till ett enda ämne (gissa vilket?) utan också för att han talar långsamt och utan större inlevelse. Men extrapoäng för konsekvens. Man behöver inte tvivla på vad Åkesson anser är roten till allt ont.