Det känns som att vi har väntat på att få visa sorg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Eva Dahlgren har just sjungit att det bor en ängel i hennes rum. Nu kommer statsministern fram på den sorgklädda scenen. 50 000 ska de vara, människorna på Sergels torg. Tusentals samlas på andra ställen. Miljontals lyssnar på radio och ser på tv.
Statsministern läser en dikt. En dikt av många. De har lämnats i de växande blomsterbergen vid Rosenbad, vid NK, vid UD, vid riksdagen.
"Jag tror hon var en ängel", citerar statsministern, "för ingen skugga föll där hon gick."
Och ängel är nog ett av de vanligaste orden i alla de kondoleansböcker, många på internet, som tecknas fulla. Ängel och demokrati. Flera skriver att "Sverige har fått sitt eget 11 september". 11 september 2001. När två fulltankade trafikflygplan medvetet kördes rakt in i World Trade Centers båda torn. När ett flygplan kraschades i Pentagon och ett annat störtade innan det hann fram till sitt mål. 3 000 döda.
"Gud har just fått tillbaks sin bästa ängel", skriver en flicka på Rädda Barnens hemsida. Tidningarna är fulla av gråtande medborgare. Att så många "kunnat visa sin smärta och bestörtning säger något viktigt om Anna Lindh", konstaterar Göran Persson.
Visst är det så. Men vårt sätt att visa vår smärta och bestörtning säger kanske ännu mer om oss själva. Det är som om vi inte bara vill visa vår sorg. Det är som om vi vill bevisa vår sorg. Bevisa för någon - oss själva kanske, eller andra - att vi är människor som inte bara tänker på oss själva. Bevisa vår mänsklighet. En del verkar nästan ha kastat sig in i en tävling. Vem kan bevisa störst sorg? Vem kan toppa med ett ännu starkare uttryck? Med en ännu djupare betydelse av mordet på Sveriges utrikesminister?
Betydelsen, meningen, blir viktig. Till skillnad från 11 september 2001, när 3 000 dog, vet vi inget om motivet till mordet. Inte ens om det finns något i egentlig mening. Så långt tyder det mesta på att det är ett impulsdåd av en galning. Ett mord på en politiker, men inte ett politiskt mord. Men vi ger det en djupare mening. Ett hot mot demokratin. "Sverige har fått sitt eget 11 september."
Någonstans, bortom den uppriktiga ilskan och bedrövelsen över att Anna Lindh mördats, skymtar något annat. Det är nästan som om det finns något motsatt i sorgen. Inte glädje. Men det är som om vi har längtat efter att få känna sorg. Som om vi behöver den. Som om vi hungrar efter något gemensamt att sluta upp kring. Något som alla kan ställa sig bakom.
Vi längtar efter gemenskap, gemensamma värden, en moralisk mening. Tydlighet. Hemhörighet.
Vi längtar efter en ängel.
Anna Lindh föstes in i huvudrollen av en galning med kniv. Pjäsen är obehaglig.