Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Om alla ska granskas så här kan det ta en ände med förskräckelse

Uppdaterad 2018-08-08 | Publicerad 2010-11-03

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att kungen inte har utsatts – hittills – för någon undersökande journalistik rörande eventuell otrohet beror inte på att han är kung. Samma hänsyn visas också Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Och det beror inte på att de är oppositionsledare och statsminister. Det är inte journalistiskt fjäsk för överheten att lämna deras mest privata åt dem själva. Samma hänsyn visar vi alla svenskar. Eller visade, eftersom det kanske är slut på den traditionen nu.

Det finns ingen pressetisk regel som ordagrant förestavar den här hållningen

inom svensk journalistik, pressetiken talar bara om privatlivets helgd i största allmänhet. Men det innebär till exempel att vi inte installerar dolda kameror på de kungliga toaletterna för att bevisa att kungligheter i vissa konkreta avseenden är precis som andra.

Detta är en mycket svensk presstradition. Den skiljer sig bestämt från exempelvis den amerikanska eftersom särskilt politikers otrohetsaffärer blir mycket stort

i amerikanska medier. Det beror på att det anses ingå i en amerikansk politikers ämbetsplikter att vara trogen inom äktenskapet (och mot Gud) med ungefär samma självklart som vi

i Sverige skulle betrakta en politikers förskingring eller grova stölder som ett givet bevakningsområde.

Varför engelska journalister är lika galna som amerikanska när det gäller otrohet är svårare att förklara. Det har åtminstone inte med Gud att göra.

Just i år har den här svenska journalistiska traditionen brutits vid två remarkabla händelser. Först var det prinsessan Madeleines före detta pojkväns affär med en norsk handbollsspelare. Sen var det affären med golfspelaren

Tiger Woods otrohet mot hans svenska hustru. Det blev mycket stort och det var alltså en helt ny typ av svensk journalistik.

Dessförinnan måste man gå tillbaks ända till 1977 för att hitta något liknande. Då gällde det justititeministern Lennart Geijers frekventerande av horhus. Det var visserligen lagligt på den

tiden. Men eftersom rikspolischefen gått till statsminister Olof Palme med en hemlig PM om saken, där justititeministern utpekades som en säkerhetsrisk, så uppstod med råge den journalistiska skyldigheten att berätta om saken.

Vad gäller sommarens två stora otrohetsskandaler så kan svensk press skylla på att norska och amerikanska medier gjorde så stort oväsen av saken att det var omöjligt att hålla tyst.

Men kungen? Vad ska vi skylla på nu?

Rent teoretiskt kan man förstås konstruera formellt godtagbara skäl att ”granska” kungens sexuella privatliv. Han är faktiskt statschef och ämbetet ärvs efter honom. Den som, dock högst eventuellt, gjorde det stora scoopet genom att hitta en ny tronföljare, född före Victoria och resultatet av ungdomlig kunglig eskapad, skulle bli journalistiskt förlåten. Statschefen får inte ha barn på byn.

Men det var alltså högt teoretiskt och det handlar det inte om nu. För nu är det bara frågan om en klassisk skandalbok av angloamerikansk typ. Är det tillräckligt mycket att skylla på för att förändra den svenska principen att inte publicera otrohetsskvaller?

Minst två kvällstidningar kommer att hävda att det förhåller sig precis så. Eftersom det stod i en bok kunde ju inte vi ”förtiga” skandalen (särskilt inte eftersom den andra kvällstidningen inte tvekade att slå mynt av skvallret).

Otrohet är förstås intressant som skvaller, få ting kan konkurrera, underhållningsvärdet är avsevärt. I värsta fall också det kommersiella värdet.

Men det finns en baksida. Det som gäller konungen bör ju också gälla hans undersåtar och om nu kungen ska ”granskas” visavi privatlivet, eftersom han har ”makt” så skall väl i rättvisans namn alla andra makthavare, rent av större makthavare, också ”granskas”. Det kan ta en ände med förskräckelse.

Ett stort problem med att göra journalistik av pikant sexskvaller är nämligen bevisfrågan. Folk brukar neka. Det kan lätt bli fel, journalistiken förvandlas till förtal bakom fikonlövet att ”granska makten”.

Såvida vi inte gör som engelska journalister. Börjar avlyssna telefoner och installerar kameror och bandspelare i folks sovrum.

De gränser som nu måste dras inom svensk journalistik – om det verkligen behövs nya gränser, vilket jag tvivlar på – måste i så fall åstadkommas snabbt. Annars tar fan bofinken. Eller något ännu värre.