Våra gamla vänner minns pottfrisyren

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inget är pinsammare än gamla vänner.

Man har fixat sig ett liv. Gjort sig av med gammalt slagg, vaskat i den mänskliga sandhögen och fått fram några glimmande klimpar. Folk som ser en som man vill bli sedd. Folk som stärker ens självbild. Vänner som är passande accessoarer till den personlighet man omsorgsfullt mejslat fram.

Då dyker en gammal vän upp. Någon från förr.

Det finns en hel amerikansk filmgenre på temat. Det brukar börja med en ”reunion”. ”Klassfesten”, som filmen hette när Holm och Herngren gjorde en svensk version. Björn Kjellman snavar runt och blir påmind om att han inte alls brukade vara den han sett till att bli.

Gamla vänner minns för mycket. De säger fel saker. De påminner om den där pottfrisyren man brukade ha och kommer fortfarande ihåg exakt hur kort man kastade med liten boll. De sabbar hela upplägget.

Lite sådär måste det vara för miljöpartiets Maria Wetterstrand. Hon snitsar runt i affärsdräkt i varenda tidning och visst kan hon tänka sig EU och nog kan hon ta ansvar för att ratta ett departement och inte tänker hon ställa till med några konstigheter. Men just när hon ljudar ”regeringsduglig”, rusar gamla vänner fram med flaxande fårskinnsvästar och ropar om komposter, tvättbara bindor och nävgröt.

Det blir klassträff av alltihop.

Men värst är det nog för Fredrik Reinfeldt. Hur tror ni han känner det, när hans gamla vänner börjat morra om försvaret och åklagarbristen? Han hade ju lämnat det där. Krig och ordning var sådant som intresserade gamla moderater. Fel profil. Nu gäller fräschare, framåtblickande grejer.

Trodde han.

Här har han liksom jobbat på att lansera Duffy och så kommer ett gäng gamla vänner och påminner om att han var en KajaGooGoo-kille.

Så inihelvete pinsamt.

I de flesta av de där filmerna om klassträffar slutar det lyckligt. I verkligheten är det mycket svårare att stå ut med gamla vänner, som inte begriper att man blivit någon annan än den man brukade vara. Man tuggar sig surmulet igenom sin filet mignon black and white. Till kaffet har man bestämt sig för att ens gamla vänner i själva verket är ens värsta fiender.

Allt de står för måste vara fel. Och man vill verkligen göra något som får de där idioterna att sätta avecen i halsen.

Kanske man skulle lägga ned försvaret?