Han är en svensk Michael Moore
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Att ställa vissa frågor är som att fisa på en fullsatt stadsbuss. Man gör det bara inte. Och skulle det ändå hända blir det rynkade näsor, bortvända ansikten och den sortens tystnad som överröstar en 1500 tons borrmaskin på väg genom Hallandsåsen.
Jag tänker på Dogge Doggelitos fråga här i tidningen den 1 maj: "Var är alla pengarna som betalas in i skatt av så många människor?"
Man får inga stilpoäng om man frågar vart skattepengarna tar vägen. Det är vulgo, det är småaktigt, det är Skattebetalarnas förening, det är så in i helvete tråååååååkigt.
Fast ibland vill man ändå släppa sig. Om inte annat av ren nyfikenhet.
Martin Borgs heter en kille som lagt av en riktig brakare. Han ställer inte bara den där frågan, han försöker svara också.
Filmen, för det är en film, heter 1200 miljarder. Det är vad "den här firman drar in", för att använda informationschefen på Skatteverkets ord. Han intervjuas i filmen. Det gör en hel massa andra människor också. Folk som får sin bowling betald av kommunen, chefen för Hattmuseet i Borlänge, generaldirektörer utan arbetsuppgifter, moderater som höjer sitt eget partistöd och hemslöjdare med mångmiljonbidrag. Martin Borgs åker runt i en gammal amerikanare och snackar med dem allihop.
Det är något särskilt med den här filmen. Förutom att den är svensk och ändå kul. Jag tror att grejen är att den är pinsam.
Pinsam att se, alltså. Man tittar, man garvar, man känner igen sig. Och det är just där det blir pinsamt. För är man det minsta ärlig inser man att man själv kunde vara en av de där bowlarna, slöjdarna eller till och med generaldirektörerna.
Kanske är man det redan, på sätt man inte vill tänka på. För det är inget särskilt med dem. Det finns ingen sammansvärjning av utsugare som har årsmöte med votering och groggbänk, där bytet delas upp.
Det är bara " tja " Sverige. Pinsamt.
Om ni minns Michael Moore. Filmaren. Ett tag var han allas homeboy. Han släppte sig nämligen på amerikanska stadsbussar och det ger stora stilpoäng. Flera blev så till sig att de efterlyste en svensk Michael Moore.
Oförsiktigt. För nu finns han. I någon slags korsning med Jan Troell. Självklart kommer en massa näsor att rynkas. Om inte annat för att Skattebetalarnas förening betalat för filmen.
Prutt.