Jag saknar min skabbiga trekant
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en trekant där jag bor. Mellan ett par gator och en husvägg. Man har gått över den där trekanten, på väg till någon pizzeria eller med en hyrfilm i näven. Den är inte så liten, kanske som en handbollsplan ungefär, men den har aldrig gjort något väsen av sig.
Några kladdiga betongplattor, ett par träd, lite grästofsar, glasspapper, skabbiga duvor.
Så, för ett tag sedan, kom någon på att det här var en YTA. För det finns människor som inte kan motstå en YTA. En YTA är ett inbjudningskort. En uppmaning. Ett kåtpiller som kräver handling.
En del av de där människorna är överåriga fotbollskillar som febrilt börjar spana efter en boll om de får se en fri gräsplätt, större än en handikapptoalett. Andra är villaägare som alltid har tryckimpregnerat virke på takräcket, om det skulle uppstå en YTA i trädgården. Men en del är arkitekter. Eller stadsplanerare.
Någon sådan måste ha gått förbi min lilla trekant. Och sett en YTA.
Det började för snart två år sedan. Stora staket dök upp. Sådana där stålgaller i sektioner som aldrig riktigt passar ihop. Sådana som signalerar att här är det något stort på gång. Ett Projekt. Och om man skulle vara döv och blind för de signalerna så fanns förstås en skylt också.
En jättelik plåtskylt med en stor arkitektteckning med träd som såg ut som grön sockervadd och linjer som noggrant dragits lite slarvigt, för att visa att det här var en kreativ skiss. Och så ett löfte om att så här fint skulle det minsann bli på denna YTA vid ett visst datum. Ett sådant datum som alltid målas över och flyttas fram.
Och tiden gick. Nu är det färdigt.
Av den anspråkslösa trekanten, som blev en YTA, har det blivit en park. Det är stenläggningar i raka linjer, barnvagnsramp upp på gräset och särskilt tjusiga bänkar. Det är träd med perfekta cirklar av jord kring stammarna, utom på ett ställe där den perfekta cirkeln är beskuren av en lika perfekt stenlagd rät linje.
Sannolikt kammar någon gräset varje morgon. Och jag väntar. Jag väntar på de skabbiga duvorna och glasspappren. På att stenen ska snuska till sig. På att jordcirklarna växer igen.
För då får jag tillbaka min oansenliga trekant igen. Ända tills nästa arkitekt går förbi och ser en YTA.