Kungen borde fylla 60 oftare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Friherre Carl Johan De Geer af Finspång står i Kungsträdgården och bjuder på tårta. Att döma av kartongen är tårtan bakad på ett av Stockholms bättre konditorier, inte av Janos, Frasse och Hilding i Carl Johan De Geers klassiska tv-serie. Han delar också ut egenhändigt ritade uträdesbrev ur "den förlegade svenska arvsmonarkin". "Det är landsförrädiskt att ockupera statschefstiteln utan medborgarnas eller deras ombuds uttryckliga medgivande", står det i brevet.
Nu har visserligen medborgarnas ombud fattat beslut om landets grundlagar. Uttryckligen. Men, okej, man begriper vad han menar.
-Min mamma hade hovdräkt, det är därför jag är här, säger Carl Johan. Och ryser lite. Hovdräkt var något fina flickor bar när de introducerades för kungen förr i tiden.
De flesta av oss har förstås inga upprörande minnen av mammas hovdräkt. Kanske är det därför intresset är lite halvljummet för Republikanska föreningens tårtkalas. Vid sidan av friherre De Geer verkar de flesta tillhöra den moderna politiska och kulturella adeln. Riksdagsledamöter, konstnärer med alldeles egna apanage från Kulturrådet, ja, ni vet. Det är, med andra ord, som det alltid har varit: adeln smider ränker mot kungen. Folket är upptaget med annat.
-Det var massor av barn med svenska flaggor på tåget, säger en pendlande republikan besviket till en annan. Samtidigt hörs ett mullrande jubel från andra sidan Operan. Kungen har tydligen kommit ut på Lejonbacken.
Det är lite bandykänsla på Norrbro, framför Lejonbacken. Folkligt, festligt, fullsatt. Kören sjunger Sköna maj och Vintern rasat ut. Musikkåren spelar marscher. Det blåser däruppe, framför Slottet. Silvia håller i hatten som bara drottningar kan. Och när det blir dags att sjunga "Jag må han leva" klämmer faktiskt alla i och får det att låta rappt och glatt. Det i ett land där till och med snapsvisor brukar framföras som om de vore begravningsmarscher.
Kungen vinkar med båda armar. Det är inte stramt majestätiskt. Mer Tony Rickardsson.
Många av dem som står här på Norrbro rusade hit när högvakten var klar med sin avlösning på Yttre borggården. Lite speciellt i dag, förstås. Salut från Skeppsholmen, två rotar Jas-plan, hästar, musik, björnskinnsmössor med skinkpinnar i, "Gud bevare konungen" och så de där barnen med flaggor. Ingen gratis tårta, men folk såg glada ut ändå. Eller glada, förresten. Det är något annat.
Vill man vara lite tjusig, är nog ordet "förlösta".
Kanske är varenda kotte där på Yttre borggården och Norrbro stenhårda monarkister. Men antagligen inte. Antagligen är de bara vanliga svenskar som fått en möjlighet att visa sig glada och stolta för att vara just svenskar. Känna att de är en del av något större. Något som inte har att göra med ersättningsnivåer eller föräldrapenning. Något som har funnits långt innan de själva föddes och som kommer att finnas där när de själva är borta.
Vanliga svenskar som för en gångs skull får möjlighet att vara med om en ceremoni, som inte innefattar Små grodorna eller tomtenissar.
Ceremonier av det slaget är förstås förlegade och omoderna. Mestadels bortsorterade. Men inte just den här dagen, när kungen fyller 60.
Han borde göra det oftare.I går hade vanliga svenskar för en gångs skull möjlighet att vara med i en ceremoni som inte innefattade Små grodorna eller tomtenissar. Foto: FREDRIK HOFGAARD