Gustav III vann folket – med hjälp av teatern
Vid Dramatens invigning 1908 spelades Strindbergs pjäs Mäster Olof. Biljetterna kostade 12 kr på parketten, vilket var lika mycket som en veckolön för en arbetare. På Gustav III:s första teater i Bollhuset i Gamla stan kostade inträdet 32 skillingar. För den summan fick man två och en halv liter enbärsbrännvin, om man hellre satt kvar på krogen och söp med Bellman.
Det kommer att bli mycket galaskriverier i pressen kring jubileet i februari, men jag tycker vi då ska påminna oss vilken enorm insats Gustav III gjorde för svensk teater. Under en lång period var han Sveriges främste dramatiker, regissör och teaterdirektör. Visserligen fick han viss hjälp med svenska språket av ledamöter i Svenska Akademien som Kellgren, Leopold och Gyllenborg och han gjorde som många författare i alla tider: lånade. Han tog några scener här och där ur franska pjäser, överförde dem till den tidsålder som var aktuell för hans eget drama och formade ett helt nytt verk.
Han blev den förste som skapade spelbara pjäser på svenska. Dessutom införde han något helt nytt på scenen: dramen, som kan beskrivas som ett mellanting mellan allvarligt skådespel och komedi, med handlingen oftast tagen ur svensk historia. Han skrev tolv kompletta pjäser och utkast till många fler. Han regisserade också själv och hade synpunkter på kläder och scenerier. I dag skulle Gustav troligen ha varit en stor filmmakare. Han hade begåvning för det sceniskt dramatiska och hur det skulle presenteras på bästa sätt.
Han lyckades bäst i de mer folkliga-realistiska och humoristiska verken. Han blandade skickligt högt och lågt. Och resultatet uppskattades mest av den borgerliga publiken. Hovet och den högsta aristokratin var mer kritiska. Hela tiden hade kungen naturligtvis ett politiskt syfte med sina pjäser. Med teatern nådde han ut till de breda lagren, den var ett effektivt instrument för att skapa en stark kungamakt och väcka publikens känslor för Sveriges ärorika historia. Gustav var övertygad om att diktens och teaterns huvuduppgift var att befordra svenskheten. Han trodde att patriotiska och heroiska dramer skulle sätta inbillningskraften i rörelse hos den, som han tyckte, politiskt förgiftade oppositionen.
Kungens största och mest framgångsrika verk var librettot till operan Gustaf Wasa, där kungen själv stod för uppslaget och handlingen; han gestaltade pjäsen och utarbetade dialogerna och iscensättningen. Han, som var ganska omusikalisk, såg opera som ett slags allkonstverk som förenade drama, musik – helst så bullrig och känslosam som möjligt , rörelse, konst, vackra kläder och en elegant publik som kunde föra spirituella konversationer i pausen.
De första utkasten till operan är skrivna med hans handstil på franska, till och med konceptet till den så ofta citerade dikt, som tillskrivs Kellgren:” Ädla skuggor, vördade fäder/ Sveriges hjältar och riddersmän!” Kellgren överförde kungens anteckningar till rimmad svenska. Musiken komponerades av Johann Gottlieb Naumann, dekorationerna gjordes av den franske hovkonstnären och arkitekten Louis Desprez. Flera hundra man ur gardesregementen kommenderades, inte utan knot, till tjänstgöring som statister. Mest protesterade de soldater som måste spela danskar och få stryk. Kulmen i pjäsen var då Dannebrogen revs ner från slottets tak och ersätts med den blågula fanan. Gustaf Wasa blev svensk teaters första kioskvältare med ständigt fullsatta salonger.
Då Kungliga Dramatiska teatern grundades 1788 var kungen högste teaterchef, dramatiker och regissör. Dessutom var det han som betalade nästan alla utgifter. Därmed var skådespelarna tvungna att ställa upp i Stockholm och i lustslotten då kungen så begärde. Kläder och scenerier blev kungens enskilda egendom. Men operapersonal hade ett ovanligt privilegium – det fick inte dras någon skatt på deras löner!
Under Gustav III:s tid stod svensk teater på hög europeisk nivå, särskilt med tanke på att Stockholm bara hade ca 70 000 invånare, Paris hade en halv miljon. Med de franska teatergrupper som brukade spela i staden fanns det periodvis fyra fasta ensembler som uppförde nästan enbart nyskrivna svenska eller utländska pjäser. Klassiker spelades sällan.
Dramatens nuvarande byggnad är i dag en jugendklenod i guld och marmor, ritad av arkitekten Fredrik Liljekvist. Naturligtvis fick han kritik, många ansåg att byggnaden var för prålig. Sverige har aldrig varit landet där arkitekter tillåts ta ut svängarna. Dock hade Liljekvist glömt några viktiga detaljer. Det var trångt bakom scen och det fanns varken strålkastare eller vridscen. Inte förrän på 1950-talet var detta korrigerat.