Bilderna bevisar – vi litar på varandra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De där kuverten man brukade få. Glansiga med utropstecken, stjärnkaskader och hurtigt trumpetande skrift. Tomma var de också.
Poängen med kuverten var att man skulle ta sin fullknäppta film, stoppa den i kuvertet, lägga kuvertet på lådan och vips kom ett nytt kuvert, denna gång med innehåll. Tjugofyra, eller möjligen trettiosex, halvtaskiga pappersbilder plus en ny film. Som man skulle knäppa full, stoppa i ett nytt skrikigt kuvert, lägga på lådan och?
Ja, ni har alla gjort det.
För tio år sedan besökte jag ett sådant där ställe där våra kuvert landade.
Ett fotolabb. En fotofabrik, egentligen. Det var märkligt. Eller ”det”. Jag tänker på något alldeles särskilt.
Det satt ett par personer där med en vägg av bilder framför sig. En stor vägg och den rörde på sig. Det for förbi foton i raskare takt än en Sverker Olofsson-monolog. Poängen med de där personerna var antagligen att de skulle hålla ett öga på att det inte blev fel på bilderna: suddigt, överexponerat, svart. Men vi som stod bakom deras ryggar, ett litet gäng amatörer, såg något annat.
I rasande fart: födelsedagskalas, husvagnssemester, första skoldagen, säradeblygdläppar, hundvalp, bröllopsbukett, erigerad penis i mun, Mallorca, farmor och farfar, nytvättad Volvo, bakifrån med två penisar, knattefotboll, nyfångad abborre?
Det som slog mig när jag såg det där – inte abborrarna, födelsedagskalasen och hundvalparna, alltså – var vilken tillit svenskar måste känna för varandra. Hur trygga de måste vara.
De litar på att det är oproblematiskt att fotografera varandra med benen vitt isär och valfritt antal penisar på mer eller mindre fantasifulla ställen, att ta rullen med sagda innehåll och stoppa den i ett kuvert, att överlämna kuvertet till Kungliga postverket för vidare befordran till en driftig företagare som,
efter vederbörlig kontroll av skärpa och exponering, returnerar könsumgänget i matt eller halvblankt, efter tycke och smak.
Visst är det något rörande över det hela? Jag menar,
i vissa länder skulle folk tveka att lämna ifrån sig en lapp där de SKRIVIT ”pitt”, även om ordet lades i ett förseglat kuvert. Nu kommer det nästan inga sådana där filmpåsar längre. Folk har väl köpt digitalkameror.
Undrar om det betyder att vi slutat lita på varandra.