Den svenska kolonin i Ostindien - en stor bluff
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-06-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
1784 Gustav III var i full färd med kolonisering av St Barthélémy i Västindien. Då dök den skicklige försäljaren Wilhelm Bolt upp med ett spännande projekt. Han lovade att ordna ännu en koloni åt Sverige – i Ostindien.
Vid den här tiden på sommaren år 1784 var svenske kungen Gustav III på ett omskrivet statsbesök i Paris. Relationerna mellan Sverige och Frankrike nådde sin höjdpunkt. Den ena galafesten avlöste den andra i Versailles. Värdinnorna i Paris litterära salonger slogs om att få se kungen som gäst samtidigt som ett stort antal äventyrare och skojare försökte få företräde hos den svenske monarken. Alla hade lysande förslag.
En av dem som dök upp hos den svenske ambassadören påstod sig heta Gonzales Baretto. Han uppgav sig vara portugis och han hade ett synnerligen spännande projekt. Om svenska staten och han själv kunde komma överens kunde han ordna en koloni för Sverige i Ostindien. En egen ö, vars exakta placering han tillsvidare ville hålla hemlig. Den skulle ligga någonstans ”mellan Kapstaden och Batavia” i dagens Indonesien, ett ganska stort område, minst sagt. I hans förslag ingick dessutom ett faktori, det vill säga magasin med verkstäder någonstans på den indiska kusten, inte så långt från den utlovade ön.
Just då förhandlade Gustav III med franske kungen om en svensk ö i Västindien. Om portugisens förslag blev verklighet skulle Sverige alltså få en ö både i Väst- och Ostindien och därmed kunde vi konkurrera på allvar med ärkefienden Danmark, som redan brutit in i dessa områden och dragit igång en framgångsrik slavhandel.
Ambassadören kontaktade genast Gustav III, som blev entusiastisk. Den mystiske portugisen bjöds på svenska statens bekostnad till Stockholm för att förhandla med riksråden där. Nu visade sig att mannen var tysk och hette Wilhelm Bolt. Han hade tidigare arbetat för det engelska ostindiska kompaniet innan han blev en av cheferna för det österrikiska ostindiska kompaniet, som dessvärre gick i konkurs strax efteråt. Bolt var uppenbarligen en mycket skicklig försäljare, för han lyckades övertyga den annars så nyktre och svårövertalade finansministern Johan Liljencrantz. Bolt visade sig ha gedigna kunskaper och han gav ett gott intryck. Det svenska ostindiska kompaniet hade nyligen kommit igång på allvar, affärerna gick lysande och med en egen koloni och hamn i Ostasien och med den rutinerade Bolt på plats så skulle de svenska Asienresorna bli säkrare och ännu mer lönsamma. De flesta i den svenska statsledningen hade ekonomiska intressen i Ostindiska kompaniet och här såg de nu en möjlighet till utvidgade affärer.
Bolt hade räknat ut att faktoriet på den indiska kusten skulle kräva en första investering på cirka 400 000 riksdaler, en avsevärd förmögenhet. Liljencrantz sände förslaget till kungen, som fortfarande var intresserad, trots att ingen hade en aning om var den utlovade ön kunde ligga.
Gustav hade nu återvänt till Sverige och befann sig i Uppsala. Liljencrantz och Bolt kallades till Uppsala slott där kungen befann sig. Nya förhandlingar följde, ett kontrakt skrevs under och det ratificerades av kungen. Sverige lovade att ställa två fregatter och ett handelsfartyg till Bolts förfogande. De skulle avsegla från Göteborg i augusti 1787. Bolt skulle själv vara befälhavare på den ena av fregatterna. Bolts ö kallades nu för Boltholm och enligt avtalet var han kolonins förste guvernör. Han utlovades provision på allt som odlades och exporterades från ön. I gengäld lovade Bolt att överföra till svenska kungen alla de rättigheter han hade fått av ”naboben av Scindia”, som han förklarade vara den ”lokale indiske härskaren vid Indus”. Från den dagen den svenska flaggan hissades över faktoriet i Indien skulle Bolt få en årlig pension på fem hundra brittiska pund. Bolt fick ett kraftigt förskott och avreste skyndsamt mot Holland, för att ”förbereda expeditionen”, som han sa.
Kanske kungen och hans ministrar nu började ana oråd för ännu hade ingen kunnat hitta ”Boltholm” på någon karta och ”naboben av Scindia” visade sig vara lika svårfunnen. I början av år 1787 fick Bolt därför besked från svenska regeringen om att inga svenska örlogsfartyg kunde sändas iväg, som överenskommet var, eftersom alla resurser behövdes i det planerade kriget mot Ryssland.
Två år senare dök Bolt upp igen i Sverige. Nu hade han en ny lysande idé. Kungarna av Sverige och Sardinien borde bilda ett bolag och gemensamt satsa på Ostindien. Gustavs svar var att kriget först måste ta slut.
Wilhelm Bolt kom aldrig iväg med något svenskt fartyg och ingen svensk flagga vajade någonsin över Boltholm, som troligtvis aldrig existerat. Däremot hade en blågul fana redan då hissats på ön St Barthélémy i Västindien, franska statens gåva till Gustav III. Den ön skulle förbli svensk ända till 1878. Det var ingen storslagen gåva för ön saknade eget dricksvatten och ansågs totalt värdelös för jordbruk. Trots energiska ansträngningar fick de svenska kolonialisterna inte heller någon fart på slavhandeln.