Sällan sover man så gott som efter att ha lagt ut ZENIT, 52 poäng
Det har gått ovanligt många timmar sedan min pappa la ett ord, men plötsligt kommer ett meddelande i chatten. ”Hej! Vårt wifi har varit och är fortfarande nedkopplat pga en avgrävd kabel. Jag vill inte ta slut på min surf så därför är jag inte med på WF just nu.”
WF = Wordfeud = Alfapet, fast på mobilen.
Jag messar mamma att hon kan säga till pappa att så länge han inte streamar rörlig bild flera dygn i sträck ska nog ”surfen” räcka också under de timmar som någon lagar fiberkabeln.
Det digitala alfapetet har blivit en ny kontaktyta med min familj, som är utspridd i tre länder och på två olika kontinenter. Om man är utrustad med ett överdimensionerat katastroftänk och föräldrar i 70-årsåldern är det dessutom lugnande när mobilen plingar till med notisen ”BÅS - 22 poäng” klockan 22.45 på kvällen.
Ifrågasättandet av skärmarna har pyrt ett tag i svensk offentlighet, men de senaste veckorna har något hänt. Från en dag till en annan började svenska medier rapportera om vuxna människor som dumpat sina smartphones för gamla Nokia-lurar utan uppkoppling och hur deras liv återfått mening. Jag publicerade själv en inlaga om hur synen på barn och skärmtid i Sverige länge stuckit ut, medan det i många länder är otänkbart att treåringar ska ha ”digital pedagogik” på dagis. Faktum är att de flesta franska familjer jag umgås med överhuvudtaget inte har en padda, av det enkla skälet att de kostar jättemycket pengar. (Själv har jag en som visade sig vara över tio år gammal när jag gick till Apple store för att fråga varför jag inte kan uppdatera programvaran längre. Butiksbiträdet tittade lite menande på mig och förklarade att jag kunde lämna in den här ”som en gest till klimatet”, varpå jag faktiskt blev helt stum och gick därifrån, med min förhistoriska padda i ett koppel.)
När Folkhälsomyndigheten meddelade sina rekommendationer för barn och skärmtid för några veckor sedan gick indignationsvågorna höga åt alla håll. Reaktionerna i realtid saknade inte humor. ”De förstår inte hur svårt det är att få ihop det” gastade plågade småbarnsföräldrar, som om det rörde sig om en ny lag som självsvåldigt hade klubbats av en myndighet som vill oss illa.
Tyvärr kunde FHM inte låta bli att ta det ett steg till och tipsa föräldrar om att ”berätta om vad man gör på sin telefon när man använder den i närheten av barnet”. Det låter som en riktigt mardrömslik tillvaro – nu lajkar jag Martin Melins senaste inlägg på Instagram, nu betalar jag påminnelseavgift från Kivra och nu, min älskling, kollar jag grannarnas deklarerade inkomst för att se hur de kan ha råd att åka till Tonga med all inclusive – men det är förstås en inte helt moraliskt neutral uppmaning om att vi ska vara goda förebilder.
Därför blev jag uppiggad när Britta Svensson häromdagen konstaterade att många äldre skulle må bra av att bli mer digitala. Internet är, med risk för att sticka ut hakan, sannolikt här för att stanna. Visst kan det kännas inspirerande att läsa om de som helt vägrar uppkoppling 2024 och som nu ”landat i sig själva”, men det är svårt, för att inte säga utopiskt, att tro att samhället som helhet ska gå åt det här hållet. Vinsten med den nya tekniken är för stor, på alla plan.
Det finns däremot ingen naturlag som säger att vuxna människor är dömda att stirra på så kallade reels flera timmar utan uppehåll. (Ta bort appen?!)
Möjligheten att billigt kunna underhålla sina distansrelationer är en av de smarta telefonernas stora fördelar och något jag aldrig skulle vilja vara utan. Och sällan sover man så gott som efter att ha lagt ut ZENIT, 52 poäng, innan man släcker lampan.