Så här ska det inte vara år 2004
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-08-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Regering och riksdag kräver en sak av sig själva. Och en annan av svenska folket.
Det håller inte.
Biträdande näringsminister Ulrica Messing är 37 år gammal. Om hon mot förmodan får sparken när Göran Persson ombildar regeringen i höst får hon 44 000 kronor i månaden som en av Sveriges yngsta pensionärer.
Om samma regler gällde för resten av svenska folket skulle staten omgående gå i konkurs. Följaktligen gäller helt andra villkor för andra.
Det allmänna pensionssystemet förändrades i grunden för tio år sedan. Det gamla ATP var alltför förmånligt och dyrt.
Jobba ska löna sig
En av hörnstenarna i det nya systemet är att det ska betala sig att arbeta mycket och länge. Väljer man att sluta vid 61 i stället för vid 67 sjunker pensionen med åtskilliga tusenlappar.
Förändringen var samhällsekonomiskt nödvändig. Med lägre tillväxt än under rekordåren och en allt äldre befolkning gick det gamla systemet inte att behålla.
Men desto märkligare att de nya, striktare reglerna inte gäller alla. Det omfattar exempelvis inte riksdagens ledamöter, regeringens statsråd, generaldirektörer och kommunalråd.
Av dem krävs att de jobbar mellan sex och tolv år för att få pension eller inkomstgaranti som håller dem flytande fram till ordinarie pension.
30 000 i månaden
En ledamot som kommer in i riksdagen vid 38 års ålder kan tolv år senare börja kvittera ut en inkomstgaranti på nära 30 000 i månaden. En översyn av villkoren ska vara klar till jul.
Ett statsråd får pension efter bara sex år, förutsatt att hon eller han får sparken av väljarna eller av statsministern. Efter tolv år får man pension även om man avgår självmant.
Det innebär att relativt unga personer som utbildningsminister Thomas Öst-ros, 39, Mona Sahlin, 47, och Marita Ulvskog, 52, redan kvalificerat sig för pension. Samtliga får över över 40 000 kronor i månaden - förutsatt att Persson ber dem sluta.
Bättre än vanligt folk
Den bakomliggande tanken måste vara följande.
Östros, Messing och de andra är annorlunda - och bättre - mentalt utrustade än resten av svenska folket. De jobbar för att det är roligt. De behöver inga ekonomisk morötter för att fortsätta. Det behöver däremot vanliga knegare eftersom de inte tänker på samma sätt som riksdagsledamöterna och statsråden.
Håller resonemanget? Givetvis inte.
Politiker ska kunna hoppa av utan att stå på bar backe. Av demokratiska skäl är det viktigt att de inte väjer för konflikter för att de inte har råd att ta sin hatt och gå.
Men det är inte samma sak som att behålla föråldrade särregler som inte står i någon som helst samklang med dem som gäller för resten av befolkningen.
Ett statsråd kan bli pensionär med gyllene villkor redan före 40-årskalaset. En vanlig löntagare ska vänta tills närmare 70. Och nöja sig med betydligt mindre pengar.
Så ser det ut i Sverige. I det 21:a århundradet.