Den porriga våren en skamlös orgie

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jo, jag vet att det blev soligare och finare än vad de sa. Det blev några riktigt underbara påskdagar. Särskilt grattis till Gladhammar i Småland, som toppade värmeligan.

Vår, vår, signade vår. Fåglarna skrek, solen smekte rosiga kinder, rabatterna förvandlades till klibbiga spikmattor av värmesökande lökväxter och i buskar och träd sprängde knopparna av lust.

Allt blev precis så där underbart som det ska vara när våren först visar sig. Det doftar. Det pumpar och savar och klibbar och växer. Det stönar och njuter och trycker och flödar.

Fint. Härligt. Men ni hör själva.

Alla årstider har sina personligheter. Eller egentligen inte sina egna. Alla årstider har tilldelats personligheter. Århundraden, ja årtusenden, av poeter har sett det som sin uppgift.

De har suttit på sina kammare och försökt hitta något vackert att säga. Sökt liknelser. Och vad är lättare än att låna av naturen?

De har slängt med sitt vackra poethår, tänkt på den där tjejen eller det där akademistipendiet de vill ha, slickat på pennan och så har de satt igång.

Du är såsom våren?

som den skiraste vårgrönska?

Den jungfruliga naturen, nyväckt av solen?

Ni kan det där. Och det är inte bara poeter. Kompositörer, målarkluddar, skulptörer, romanförfattare. Vissångare. Glöm inte vissångarna. Det står i deras kollektivavtal att de ska ge våren ett ansikte. Och det står säkert vilket ansikte det ska vara också. För varje årstid har sedan länge sin särskilda personlighet.

Hösten är förruttnelse och melankoli och förgänglighet. Vi påminns om vår dödlighet. Om att allt ska ta slut.

Om att allt är förgäves. Om att Ingmar Bergman kanske är begriplig, ändå.

Vintern är kall och hård. Sträng och avvisande. Steril. Den är också skarp och klar, men på ett plågsamt sätt. Som minimalistisk arkitektur, eller Per Ahlmark. Bara raka linjer och principer. Inget liv.

Sensommaren är syndig och tung. Kvalmig och övermogen. En förförare med en släng av syfilis. En kväll med Bill Clinton.

Försommaren är mer som våren. Och ni vet vad våren är: pånyttfödelse. Orörd, oförställd skönhet. Renhet, oskuld, aningslös livsglädje.

Jo, tjena.

Vad tror ni fåglarna vill där de kvider i träden? Har ni tittat närmare på de där styva lökskotten som hänsynslöst tränger sig upp? Knopparna som hetsar sig tjockare och tjockare tills de exploderar – vad tror ni det handlar om?

Det är inget oskyldigt med våren. Det är en porr-årstid. En skamlös, kletig orgie i fullt dagsljus.

Av det ska man inte dra slutsatsen att det är fel att njuta av våren. Absolut inte. Njut på.

Däremot borde det lära oss att man aldrig ska tro på poeter.

Och aldrig, aldrig, aldrig på vissångare.

Johan Hakelius