Inget licenskrav - då blir kloster en livsstil

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En tjej som heter Pippi Engstedt har skrivit en reseguide om att bo på kloster. Den ges ut på bokförlaget Arena, som finns i Malmö och ägnar sig åt ”konst, design, resor och grafiska handböcker”. Boken är mycket vacker och samtidigt opretentiös. Tjockt papper, men häftad, inte inbunden. Snygga bilder, men inte överdrivet arrangerade. Nunnor och munkar i milt ljus, men utan smink och med sandaler.

Man begriper ungefär hur det är målgruppstänkt. Bokens potentiella köpare tillhör en övre medelklass som bär på ett intresse för konst, design, resor och, antagligen, grafiska handböcker. Det, samt en naggande aning om att de kanske har en själ.

Det är intressant, det här, för det vi talar om är förstås en slags livsstilsbok.

Semestersugna webbdesignare, gifta med lika semestersugna produktionsledare, kommer att sitta och tumma i ”Kloster”, parallellt med ”Klassiska hotell och äkta pensionat” och Tyler Brûlés - alltid lika kul att få skriva hans namn - cityguide till Bilbao. De kommer att väga det ena mot det andra: de virkade dukarna på S:a Birgittas kloster i Vadstena, mot fasadens titanplåtar på Guggenheimmuséet i Bilbao. De vita skäggen på bröderna i Franciskusgården i Jonsered, mot havsutsikten från Grand Hotell Marstrand. De kommer att vrida sig lite besvärat när de ser att ”Ytterdörren låses 22.30” på Istituto Nostra Signora di Lourdes i Rom.

Sedan kommer de att bestämma sig för den livsstil som verkar funkigast just den här säsongen.

Om detta skulle man förstås kunna skriva en och annan syrlig rad, men vid närmare eftertanke är det bättre att låta bli.

Det låter ju som minnen från en kommunistdiktatur, men faktum är att kloster var förbjudna i Sverige fram till 1952. Därefter kunde de få finnas, om de fick särskilt tillstånd av regeringen.

Den lagen gällde ända fram till 1977.

Ännu för lite drygt 30 år sedan ansåg alltså svenska staten att folk som trodde på Gud, var så farliga att de måste licensbeläggas. Med tanke på det är det ganska uppmuntrande att klosterbesök blivit ett livsstilsval.

Och man vet aldrig. En och annan av de där webbdesignerna och produktionsledarna kanske, till sin förvåning, upptäcker något mer än skojiga smådukar och långskägg. Väl på plats kanske de upptäcker att den naggande aningen om en själ, kan växa till en visshet.