Lesbiska brudar räddade nynazist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De hade stigit ut på trottoaren. Åtta lesbiska tjejer som hade varit på restaurang Roxy i Stockholm för att fira att en av dem fyllde år. Någon sa något, någon skrattade till högt, men när de hörde smällen visste de ändå vad det var.

Som om det är sådant hjärnan bara vet.

Så här smakar en tomat. Så här känns bomull. Och så här låter en krossad flaska mot någons huvud. På håll.

Inte mot trottoaren och inte mot en husvägg. Utan som något som har ett alldeles eget ljud.

"Fast egentligen gick allting alldeles för fort", sa hon som berättade allting senare. Plötsligt låg han bara där. En anonym klädhög som hade hunnits ikapp och störtat.

Fyra killar (eller var de kanske bara tre som kändes som fyra) stod och sparkade in i allt det mjuka som hade börjat blöda. Tillräckligt nära för att alla skulle se, men tillräckligt långt borta för att alla skulle kunna blunda - om de ville.

"Flera av oss är morsor", sa kvinnan som någon slags förklaring till att rädslan aldrig kom. En förklaring till att de ändå hade ingripit.

Kanske handlade det om någon slags glömd respekt för att andras söner inte är ens egna, och för att "ta upp skräpet efter er när ni går" är en betydligt ofarligare morsakommentar än "sluta sparka, killen håller för i helvete på att dö!"

Ändå hade det fungerat. Två av dem hade sprungit fram och dragit och skrikit och till slut hade sparkarna upphört. Ryggarna hade försvunnit. Inte fort, men ändå, bort över torget, in på lekplatsen, och samtidigt som de sprang skrek de någonting som det först var svårt att urskilja eftersom ekot hela tiden avbröt dem och de pratade i mun.

"Inga nazister på våra gator!"

Det tog ett tag innan de hörde.

Ännu längre innan de förstod.

Klädhögen nere vid deras fötter rörde på sig, och när de tittade ner såg de plötsligt det som det inte hade funnits någon tid för att se innan. Hakkorset och bokstavskombinationerna.

Offret som hade blivit en fiende. Eller om det kanske var fienden som hade blivit ett offer.

Det är sådant som är svårt att säga.

Åtta lesbiska brudar hade precis upptäckt att de hade räddat en nynazist från att få spö. Så vad gör man?

"Hörrni, kom tillbaka!" "Vi ångrar oss."

Det var ett skämt. Eller var det kanske ändå någon slags markering?

Tro inte att vi är på samma sida som du! Typ.

Världen är aldrig så svart och vit som vi förväntar oss att den ska vara.

Ett offer kan bli en förövare, och en förövare kan bli ett offer. En nynazist kan spöa upp en flata som kan spöa upp en nynazist som kan spöa upp en blatte som kan spöa upp en bög. Och försvarstal som "vi är en utsatt liten grupp" har aldrig imponerat.

Sparkar man, sparkar man.

Skjuter man på småbarn, skjuter man på småbarn.

Släpper man bomber över en civilbefolkning, släpper man bomber över en civilbefolkning.

Och inget av det är speciellt snällt

"Vi har inte råd att vara anständiga längre" menar människorna i Steven Spielbergs film "München" som kretsar kring Münchenattentaten under OS och den israeliska hämnden som kom efteråt.

Vilket antagligen fortfarande är ett stående argument. Det allra bästa. Inte bara för att det rättfärdigar så mycket, utan för att det faktiskt rättfärdigar rubbet. För alltid. Vilket får mig att komma att tänka på ett välkänt judiskt skämt som Amos Oz berättar om i sin lilla, stora bok "Hur man botar en fanatiker."

Mamman som säger "ät nu upp frukosten annars slår jag ihjäl dig" till sitt barn, och en annan mamma som säger "ät nu upp frukosten annars tar jag livet av mig.

Vad väljer man?

Amos Oz säger att han antagligen skulle välja det minst onda. Att inte äta upp frukosten och dö, hellre än att inte äta upp frukosten och leva med skuldkänslorna för hur man en gång valde.

Lena Sundström