Låt ungdomarna roa sig med dansken i stället
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är väl lika bra att tala klarspråk. Underåriga och de där nya populära lådvinsalkoholisterna gör bäst i att vända blad och kolla in vad som går på tv i stället.
Jag var på utdelningen av Aftonbladets tv-pris för en vecka sedan. Inte förrän nu har jag hämtat mig.
Det var inte det att showen var så fantastisk. Inte heller så att euforin över att få träffa Alice Timander, Robinsongänget och Lars Adaktusson blev för mycket.
Det var inte ens chocken över att se hur lång - supermega värsta skitlång, ba! - Fredrik Lindström är, som gjorde det.
Det var Gammel Dansk.
Jag skyller inte på någon annan. Även om Sveriges mest kortklippta programledare var den som sa "häng med", precis som han brukar, och ledde vägen till baren.
Låt mig bara säga detta, svenska folk: Akta er för dansken.
Han kan verka gemytlig. Han kan få dig att stoppa vokalerna långt bak i svalget. Han kan få din ansikts-färg att bli klädsamt korv-röd.
Men han är en snapphane. En gerillakrigare som lägger sig i bakhåll i lillhjärnan. Och plötsligt talar du inte danska längre. Du talar inte alls. Det är alla andra som talar danska. Fast det låter som grekiska.
Så plötsligt stod jag där och bara hickade i min avdammade smoking. Det enda kraften räckte till var att värja mig från de där 100-procentknapparna alla lydigt hade på sig.
Jag tror att Gerdin, chefredaktören, smög runt och pinnade fast dem på folk. De lever för sina blaskor och upplagekampanjer, de där typerna.
Hur som helst. Hade inte Aftonbladet arrangerat alltihop skulle de fått ett rubriktillfälle. "Aftonbladet avslöjar alkochocken: Spritfest på Cirkus", typ.
Och nu kommer vi till det riktigt trista. Det blev inte ens skandal.
En gång i tiden var man i form. Man övade konstant på Beyaz och någons hemsmugglade strohrom och folköl. Levern var trimmad som en Bunsenbrännare på norsk kvalitetsgas. Dansken var besegrad innan han korsade svalget.
Och om man någon gång kapitulerade för den högoktaniga syndafloden visste man åtminstone att ta vara på tillfället. Då såg man till att göra praktfull, ståtlig skandal.
Men inte nu. Ingen beredskap. Ingen handlingskraft. Inga idéer. Inte ens kul. Som en mimare i en paneldebatt.
Och sedan en veckas konvalescens.
Dagen efter upptäckte jag att jag inte hade lyckats värja mig mot en annan kampanj. I plånboken låg en eurosedel.
Det måste ha varit den där kortklippte fan som tryckte på mig den. Han vet att jag inte vill avskaffa kronan. Och passade på att slinka under den störda radarn.
Allt på grund av dansken.
Det är nog dags att skaffa en ny hobby. Lämna spriten åt ungdomarna, som klarar av den.