Människan ska inte tro att hon är något
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så var det tredje dagen e.s. Efter sommarpratarna, alltså. Det är slut nu, för den här gången. Såvida de inte kör det i repris, förstås. I vinter. I förrgår körde de utdelningen av Sveriges Radios romanpris i repris. Sådär ett halvår i efterhand.
Prisutdelningar är inte lika spännande andra gången.
Fast en del sommarpratare håller nog längre. Särskilt de där som gärna talar om evigheten.
Och intigheten, förstås. Vår intighet. Människans intighet.
Ni vet ungefär hur det brukar låta. "Om man tänker sig att universums historia är en tidsaxel som är en kilometer lång, är människans tid på jorden mindre än..." Ja, millimeterstor, brukar det vara.
Eller "De mänskliga generna är till 99 procent identiska med schimpansens. Till 90 procent är de desamma som kons".
Människor som säger sånt där tycker om att inleda meningar med orden: "Långt efter det att människan är borta""
Vi ska inte tro att vi är något, med andra ord.
Människans intighet är ett väldigt bra ämne. Tacksamt. Det har massor av fördelar. Det ger liksom en from, religiös känsla, utan att man behöver befatta sig med något så genant som religion. Människans intighet är dessutom vetenskapligt bevisad. Man kan mäta och väga den i miljarder år från big bang och antalet planeter i universum och det lilla antalet alldeles egna såna där små pinnar på DNA-skruven.
Och så är människans intighet trösterik. Åtminstone för alla som är rädda att göra fel, eller att inte göra tillräckligt. Det vill säga de flesta av oss. För de misstag man gör kan knappast betyda mer än vad man själv betyder. Det vill säga ingenting.
Det är samma idé som dvärgarna har i Snövit. "Vad gör det om hundra år, när allting kommer kring."
Joddelä-hi-hi.
Men det allra bästa med att tala om människans intighet är att man verkar blygsam. Rentav ödmjuk.
Ödmjukhet är något väldigt fint. Det är att inte vilja framhäva sig själv. Att alltid se de större perspektiven. Och vad kan vara mer ödmjukt än att tala om att inte bara man själv, utan hela det släkte man tillhör, betyder ingenting? I det långa loppet.
Det mesta, när man tänker efter. För vad säger man när man sitter där i radion och vältrar sig i klichéer om hur intiga vi är? Man säger: Jag förmår att se evighetens perspektiv. Jag är så vis. Så mogen.
Så ödmjuk. Jag vet att vi är ingenting. Och det, förstår ni, gör mig till ett alldeles speciellt någonting.
Schimpanser skryter inte genom att spela ödmjuka. Och ingen ko har vunnit Sveriges Radios romanpris. Än. Inte ens i reprisen.
Kanske är det någonting med människor ändå. När allting kommer kring.
Joddelä-hi-hi.