Byt kön - kom undan straffskatt på din penis

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mitt könsbyte var ingen bagatell.

Jag vill inte avskräcka andra män från att skatteplanera på ett rimligt sätt - man ska lyssna på sin revisor - men trots den fantastiska svenska sjukvården med laser, titthål och silikon kräver ett könsbyte sin man.

Ja, eller kvinna, då.

Det är ungefär som att sluta röka. Man vet inte vad man ska göra av händerna. Att, som vanligt, stoppa dem lite tankspritt innanför byxlinningen, för att kolla att paketet är på plats, är förstås poänglöst. Och, på tal om det, det finns fler kroppsdelar man inte vet vad man ska göra av.

Att bara slänga en penis, som trots allt gjort ett ganska bra jobb i 36 år, känns slösaktigt. Socialstyrelsens donationsregister visade inget intresse. Penisskatten har kört efterfrågan i botten.

Till sist tog jag hem min penis i en burk med sprit. Med lite stämningsfull belysning pryder den sin plats i bokhyllan. Den fungerar som en isbrytare vid bjudningar och roar barnen. Deklarationsunderlag ska sparas i minst tre år, så den får stå där till hösten 2007.

Egna bröst är en ny och, på det stora hela, angenäm upplevelse. Men det är också ett svårt beslut. Som alla vet efter sommarens tuttdebatt kan kvinnor med stora bröst inte räkna. Här gäller det att hitta en balanspunkt. Alltför stora bröst kan leda till så grava felräkningar att den intjänade straffskatten på penisar äts upp. Å andra sidan kan alltför små bröst leda till en oändlig brevväxling med skattemyndigheten. I värsta fall hotar en köns-sköntaxering, trots avlägsnad penis.

En tumregel är att utgå från C-kupa.

Viktigt är också att komma ihåg att sitta och kissa, samt att fälla ned toasitsen när ni är klara. Uppfällda toasitsar tolkar skattemyndigheten som tecken på ofullständigt könsbyte, liksom stora bilar, ett maniskt intresse för fotboll och spottande på allmän plats.

Tänk bara på detta, alla män, så ska säkert era skatteplanerade könsbyten också gå bra. Och fördelarna är många, förutom att ni slipper Schymanskatten. Som kvinnor behöver ni inte ställa er in genom att offentligt redovisa hur ofta ni städar, diskar och byter blöjor. Ni är inte längre våldtäktsmän och pedofiler, tills motsatsen är bevisad. Och risken för att mördas och misshandlas minskar dramatiskt, eftersom våld mest drabbar män.

Dessutom slipper ni tänka. För snart företräder Gudruns kvinnoparti alla oss utan penis. Och då, systrar, är det bara att hänga med.

Kanske kommer vi alla att få synas i tv, som riktiga feminister.

Johanna Hakelius , johan.hakelius@aftonbladet.se