Listan måste lämnas ut
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-01-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hemlighållandet av informationen är helt obegripligt
Det finns en lista med namn på svenskar som befaras ha försvunnit i dödsvågorna.
Listan är fortfarande hemlig.
Det är obegripligt.
I går meddelade Rikspolisstyrelsens överdirektör Ann-Marie Begler att man kanske aldrig kommer att få veta hur många svenskar som dog i vågorna.
Tacka för det. Myndigheterna tar ju inte den hjälp de kan få. I alla fall inte av allmänheten.
I nio dagar jobbade UD med att upprätta listor över försvunna svenskar. En för dem som med säkerhet var borta. Och en för dem som kanske var försvunna.
Listorna användes vid presskonferenserna i Rosenbad. Statsministern eller någon hög tjänsteman gav dagens noteringar.
För en vecka sedan lämnades ansvaret över till Rikskriminalen och en särskild kommenderingschef. I fredags ansåg sig gruppen ha säkra informationer om att minst 637 personer var borta. Berörda kommuner informerades.
Listorna var fel
Men tyvärr var listorna fel. Kjell Jakobsson, 47, var inte försvunnen, han var kvar i Thailand. Samma sak gällde en 33-årig man i Vänersborg. En 18-årig pojke från Norrtälje som infann sig i skolan när vårterminen startade i går utpekades som försvunnen av rektorn. Men han hade inte ens varit utomlands.
Om karusellen kring listorna inte handlade om så allvarliga saker som liv och död skulle den kunna ge stoff till en pjäs med både parodiska och djupt tragiska inslag.
Det Sverige som så ofta berömmer sig för att vara organiserat ut i fingerspetsarna har sexton dagar efter katastrofen inte lyckats upprätta en någorlunda korrekt lista över personer som misstänks vara borta.
Listan fyller två viktiga funktioner. Den ska underlätta identifieringen av de omkomna. Och den ska ge information till de anhöriga som vill veta vad som hänt.
Men på UD var listorna hemliga. Det är den hos polisen också. Regeringskansliet ville avvärja risken för inbrott hos dem på listan. Trots att inga sådana brott rapporteras och trots att vaktbolag frivilligt erbjudit sig att utvidga bevakningsrundorna.
Integritet?
Polisen däremot talar om personlig integritet. Men är det en nationell fråga? I de nordiska grannländerna har listorna offentliggjorts. Men kanske är finsk integritet något annat än svensk. 225 000 svenskar reser till Thailand varje år. De allra flesta berättar mer än gärna om resan.
Just nu finns 36 000 poster i registret. Enligt pressekreterare Linda Widmark arbetar polisen som vid en vanlig förundersökning. Man försöker knyta folk till varandra, till uppgiftslämnare och stryka dem som anmälts under flera namn eller stavningar. Arbetet kommer att ta mycket lång tid, kanske flera månader. Kanske blir det aldrig färdigt.
När polisen famlar i mörkret brukar de vända sig till allmänheten. Ett färskt exempel gäller dubbelmorden i Linköping då en kvinna och en 8-årig pojke dödades.
Titta bara på Norge
Men när det gäller listorna får allmänheten av någon anledning inte chansen att hjälpa till. Trots att den norska versionen snabbt krympte från 275 till 80 personer när den blev offentlig.
Det svenska hemlighetsmakeriet är fullkomligt obegripligt. Varför inte ta den hjälp som går att få?