Bra drinkblandare har bollkänsla med smaker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Drajor kan jag. Hemligheten är temperaturen. På både gin och vermut. Flaskorna ska stå kallt. Och så ska man blanda i en skakare med mycket is.
Då blir det bra. Förutsatt att man inte snålar med ginet.
En bra dry martini ska nästan vara en montgomery: 10 delar gin, en del vermut. Montgomeryn kallas så efter fältmarskalken. Han med duffeln och baskern.
Monty sägs ha varit ovillig att anfalla om han inte hade just den styrkefördelen: 10 mot 1. Eller så tyckte han bara att han förtjänade en rejäl drink efter att ha spöat tyskarna i el-Alamein. Det kan man väl hålla med om.
Margarithas är en annan femma. Allt som innehåller tequila är lömskt. Både att blanda och att dricka. Men om man nu bestämt sig för att mixa mexikanskt raketbränsle så är det svårt att inte välja Black Death som bas.
Det måste vara något slags misstag att vanliga svenskar får köpa sprit med en dödskalle i sombrero på etiketten.
Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen och Lars Engqvist var antagligen på kurs den dan Black Death skeppades in i landet.
Fast riktigt bra blir aldrig mina margarithas, trots etiketten. Det beror på att jag inte har någon bollkänsla.
Linus Forsberg är bevis i målet. Jag kände honom för tjugo år sedan. Vi var en så där 15 år. Det var lätt att skilja oss åt. Kastade man en boll på mig duckade jag. Eller så blev jag stel som en folkpartist. Kastade man en boll på Linus hände det saker. Vanligtvis att han vann något. En turnering, eller så.
Nu såg jag att han hjälpt Erik Lallerstedt, kocken ni vet, att blanda ihop en ny snaps. Den lär vara riktigt god – med citron och svartpeppar. När han inte blandar snapsar är Linus sommelier, vilket ungefär betyder att man är Nobelpristagare i vin, på Eriks krog Gondolen.
Linus skulle nog påstå att han arbetat hårt för att kunna sånt där.
Skitsnack. Det är bollkänsla. Fast med smaker. I tuffa branscher kommer man ingen vart med hårt arbete. Det krävs talang. Förmåga till finlir. Bollkänsla. Och restaurangbranschen är tuff. Nästan elak.
Jag tänker på Erik själv. För inte så länge sedan stötte han på en annan känd kock. Det är bara det att den andra mästerkocken inte är kock. Han har inte den formella utbildningen. Ändå var han klädd i skråets hederssvid. Vitt och mössa och hela köret. Erik tittade på honom och sa:
– Skaru på maskerad?
Såna är de i den branschen. Då gäller det att vara begåvad om man ska stå ut. Fumliga bondpojkar som bara kan blanda hyggliga Drajor har inget att hämta.
Sveriges bästa margaritha finns förresten på Gondolen. Jag är inte ett dugg förvånad. Det är väl ingen konst för dem.
De har ju bollkänsla, de jävlarna.