Pappa Gud eller fader okänd bara en titel?
Flera personer jag träffat på sistone har tyckt synd om Anders Arborelius, den katolske biskopen.
Det är förstås hyggligt, men knappast nödvändigt.
Ni har nog inte noterat det, men i Svenska Dagbladet pågår en debatt med Arborelius som en av deltagarna. Han har slagit sig ihop med Sten-Gunnar Hedin, föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. På andra sidan finns en K G Hammar, chef för ett fastighetsbolag som kallar sig Svenska kyrkan.
Ni kanske känner igen namnet. Om inte annat har ni säkert noterat någon av alla de historiska byggnader Hammars bolag förvaltar. De är spridda över Sverige och ofta försedda med torn, krönta av så kallade kyrktuppar, så de är lätta att känna igen.
En gång i tiden användes byggnaderna i religiösa syften – har ni far- eller morföräldrar i livet kan ni fråga dem – och det är därför vi nu har en debatt.
Tvisten gäller Jesus och hans mor. Maria, hette hon. Eller kanske egentligen Jesus och hans far. Lite förenklat hävdar Arborelius och Hedin att den kristna tron förlorar något om man inte tror att Gud var Jesus far.
Fastighetsdirektör Hammar vill inte vara så kategorisk. Han lutar åt ”fader okänd”. Och att det egentligen inte spelar så stor roll.
”Guds son”, menar Hammar, är trots allt bara en titel. Som byrådirektör, ungefär. Och ingen modern människa går ju omkring och kallar sig byrådirektör.
Allt det där om mirakel, uppståndelse och en mamma som är oskuld är det väl inget direkt fel på, menar Hammar. Det sätter lite flärd och färg på vardagen. Ungefär som Joe Labero gör. Men att göra familjeunderhållning till en principfråga vore löjligt.
Jag vet inte riktigt varför en del svenskar känner sig så delaktiga i detta att de tycker synd om Arborelius. Kanske har det att göra med att Hammars fastighetsbolag, Svenska kyrkan, tydligen gjort någon slags överenskommelse med staten som innebär att många svenskar räknas som betalande delägare, utan att de vet om det. Men det verkar snarare handla om medkänsla.
Det är i så fall onödigt. Katolska biskopar har i snart två tusen år sökt upp de märkligaste delarna av vår värld. De har blivit ihjälslagna, uppätna, hånade och säkert, i ett och annat fall, fått sina huvuden avhuggna och förkrympta. De är vana att möta de underligaste av hedniska föreställningar.
Svenska hedningar, som K G Hammar, må vara svårare att nå än de kulturellt mer avancerade varianter kyrkan tidigare stötte på i till exempel Afrikas och Sydamerikas djungler.
Men Anders Arborelius var säkert medveten om detta då han blev kallad till biskop.
Han gör bara sitt jobb. Det finns ingen anledning att tycka synd om honom.