Sommaroro – eller bara vanlig ångest?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vissa ord släpper inte taget. Häromveckan i en av kvällstidningarna?–?minns inte om det var den här eller den andra?–?fanns en rubrik om ”sommaroro”. Jag registrerade, bläddrade förbi och skickade i returen. Inte mer med det.
Trodde jag.
Dagarna gick. Jag kunde stå i Konsumkön, vara på väg att somna, diska stekpannan och då började ordet mala. ”Sommaroro”. ”Sommar-oro”. ”Som-AR-o-RO”. Om och om igen.
Jag fattar ju hur ordet kom till. En kommission av mjällaxlade nobelpristagare har inte kallats till redaktionen för att kartlägga, analysera och namnge vår tids gissel. Antagligen har ingen ens ringt en av de där relations- och psykexperterna med bildbyline. Nej, ordet kom till på en höft. Det funkade i rubriken. Det var lagom långt. Det hade ”sommar” i sig. Inte mer med det.
Trodde de.
Men tänk om det där ordet säger något viktigt om oss.
För säg att man är drabbad av ”sommaroro”. Juli tar slut, augusti trampar däst iväg och snart är det september. Var gör man av sin sommaroro då, om man inte kan lämna in den på Myrorna? Man kan ju inte gärna släpa runt på den när löven börjar trilla. Byter man om till höstångest? Och en bit in i november, när frosten ligger kvar, hur ska man då bära sig åt? Dra på sig vinterdepressionen? Och så blir det vår och??
Ja, ni fattar.
Det här med sommaroro är inte det första tecknet, men möjligen det tydligaste, på att livsångest numera anses komma i kollektioner.
Om man ska klappa igenom?–?och det ska man för att räknas?–?gäller det att ha koll på vad som gäller just den här säsongen. Man kan inte bara slänga ihop något sammanbrott, vilket som helst. Det vore som att knyta på sig pjäxor i juni.
Snart, om de inte redan finns, kommer väl depressionsmagasinen. Sådana med små fiffiga tips om hur man piffar till sin kris på ett ekonomiskt sätt. Ångeststylister skaffar sig F-skattsedlar och lovar att göra våra mörkaste stunder moderiktiga. Sedan är det bara ett litet, litet steg till att sätta plus och getingar på kända sammanbrott: ”Du, Britney, den där raka-knoppen-knäppen är bara sååå 2006.”
Och någonstans därute går fortfarande de vars oro, ångest och kris är alldeles odesignad och säsongsfri. Vad ska vi göra med dem, då? Ge dem en halvtimmes gör–om–mig på kanal 5?