Haagtribunalen skulle rodna av mina tankar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Man sitter och klickar på hemsidan. Det är palmer och badande barn. Det är farbröder med hattar på svaj och malätna åsnor i ledband. Det är tjejer med Mat-Tina-gaddar och bikinis i färger som föräldragenerationen antagligen skulle kalla fräsiga. Så man tar fram plastkortet. För det ska bli charter i februari.
Man är aldrig mer naiv än i det läget.
För det här är ungefär vad man tänker: Februari är den grymmaste månaden.
Bara i februari är varje dag ett val mellan att tassa ut på fönsterkarmen och hoppa, eller att skaffa ett halvautomatiskt och rensa upp på Postens närmaste serviceställe. Det är irritationens månad. Man avskyr snögloppet, gråheten, sig själv och mänskligheten.
Men! Tänker man. Men!
Charterresa! Sol och pool och glada miner! Sedan kan man åka hem med Dalai lamas leende, Gandhis tålamod och Moder Teresas människokärlek.
Tänker man.
Så blir det februari. Och man sitter i sin alldeles för trånga flygplansstol. Och Alko-Anita i stolen framför plingar in två rom och cola innan planet hunnit lägga sig i våg. Sedan kör hon sin stolsrygg rakt i dina knän. Och en unge med råttansikte sparkar dig i ryggen. Och sju gummiledade tonårshannar pratar sprit och tuttar till komp av sina fontänsprickande finnar. Och så in i bussen. Och hela vägen förses med gäll berättarröst.
”Där är en palm!”, ”Titta Ikea!”, ”En katt!”.
Och de turas om, paret som axlat berättarbördan: när den ena står för observationerna suger den andra ljudligt på tänderna. Och så byter de.
På hotellet pustar man ut. Till ingen nytta. För vid poolen ligger någon som ser ut som Le Pen. Och hans fru är en blandning mellan Nalle Knutsson och Jabba The Hut i design av Versace. Och hon envisas med att stå och pussa Le Pen där han ligger på solstolen. Och varje gång hon böjer sig ned begravs ditt huvud i hennes stora stjärt. Och ett gäng tyska simmare marscherar runt som Waffen-SS i träningsoveraller.
Ja, så blir det mars och man kommer hem och det är väl så här: vi är aldrig så nära varandra som på charterresa. Det befordrar inte människokärleken. Man kommer hem med tankar som skulle få Internationella domstolen i Haag att rodna. Och det är inte det värsta.
Det värsta är att jag vet att det sitter ett tjog hemkomna charterturister där ute som tänker likadant. Bara för att de har irriterat sig på mig.