Vi har slutat bry oss om varandra
Uppdaterad 2019-06-14 | Publicerad 2006-02-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En gråmulen dag,<7B> mitt på Kungsgatan i Stockholm, mötte jag den ledsnaste kvinna jag någonsin sett. Hon var inte desperat, inte uppriven, men ansiktet var uppsvullet av gammal gråt, ögonen rödkantade och blicken tom. Hon var ren sorg - som om hon bar all världens tyngd på sina axlar. Jag gick bara förbi, precis som alla andra.
Jag hade som vanligt bråttom någonstans, gick så fort jag kunde. Att stanna och fråga den sorgsna kvinnan hur det var fatt skulle sinka mig. Och hon hade säkert någon annan som kunde tala med henne och trösta. Eller hon kanske var psykotisk och skulle ha ställt till en stor scen om jag gått fram. Jag hade hundra rationella argument och ursäkter till varför jag bara passerade. I dag minns jag inte vad det var för viktigt jag hade så bråttom till. Men jag minns fortfarande kvinnans ansikte.
I individualismens förlovade land är det en dygd att klara sig själv. När jag läste till arbetsterapeut bankades det in att min största uppgift var att få de dysfunktionella patienterna att klara sig själva. En handikappad person fick snabbt en bostadsanpassning gjord.
Det var viktigt att lära honom eller henne att så fort som möjligt klara sina toalettbestyr på egen hand, kunna förflytta sig, koka sitt kaffe. Bli självständig till varje pris, men sen då? Det finns en stolthet i att vara helt oberoende av andra, men också en djup ensamhet. Att vara självständig är kanske inte alltid av godo. Och hur roligt är det att dricka sitt nykokta kaffe ensam?
Det började med folkhemmet och lyckan över eget badrum och rinnande vatten i de barnrikehus som sköt i höjden. Folkhemmet var en vacker tanke, men någonting gick också förlorat när vi skulle reda oss själva. Folkhemmets kyla sänkte sig sakta över vardagslivet. Varje hem blev en egen enhet, och utanför hemmet tog andra institutioner vid. Staten skulle ta hand om en, och man behövde inte längre engagera sig i andra, sådant skötte Någon Annan.
Om grannens ungar gråter hjärtskärande i dag är det oändligt mycket lättare att lyfta luren och tipsa det lokala socialkontoret om att de borde göra ett hembesök, än att själv knacka på och bara höra att allt står rätt till eller bjuda på kladdkaka eller vad som helst.
Vi läser ofta om folk som blir attackerade i tunnelbanan samtidigt som medresenärerna reagerar med att slå ned blicken. Om dödsmisshandel på öppen gata där massan går förbi, skyndar bort. Vad är det för fega stackare vi har blivit? Folkhemmet har gjort oss till ”de folkhemske”, som Gunnar Ekelöf uttryckte det. Ansvarsbefriade, mer okänsliga. Vi kanske inte längre är materiellt fattiga, men vi är desto armare i anden. Vår ryggrad har förtvinat och vi litar inte längre på stödet från våra medmänniskor.
Det hålls långa KU-förhör för att fastslå vem som brustit i ansvar efter tsunamikatastrofen. Man skulle kunna häpna över hur den ena myndighetspersonen efter den andra slingrar sig, rabblar ”det är inte mitt bord” och skyller på nästa organisation som skyller på nästa och nästa tills likgiltighetens cirkel sluts. Ska man vara förvånad? Jag förväntar mig inte att politikerna ska vara bättre än jag själv. Regeringen är inte bättre än sitt folk, och folket glömmer alltför ofta betydelsen av ordet civilkurage och personligt ansvar.
Staten planerar infrastruktur, tillhandahåller sjukvård, dagisplats, delar ut bidrag och satsar stort på folkhälsokampanjer för att vi ska må bättre. Men tar staten hand om dem som gråter? Dem som känner sig ensamma, som inte tycker att livet är värt att leva? Jag syftar inte på någon högre makt - staten är trots allt summan av sina medborgare. Staten är vi.
Den ledsna kvinnans ansikte trängde rakt igenom mitt medvetande och har vägrat att försvinna. Inte vet jag hur modig jag egentligen är när det gäller, men nästa gång någon gråter hoppas jag att jag vågar fråga hur det är ställt. Skulle jag inte göra det kanske jag gömmer mig bakom att jag ”bara är människa”. Men det är just människa jag inte är när jag slår ner blicken och går förbi.