Tv:s skräckdockor försvann – eller
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ibland hamnar man i den där diskussionen om hur annorlunda allt har blivit.
Eller diskussion, förresten. Måste man inte ha åtminstone två milt skilda åsikter för att kunna ha en diskussion? Vi snackar snarare medeltida ballad.
Någon sjunger före: ”Annorlunda, annorlunda.” Sedan kommer omkvädet och alla klämmer i: ”Ja, annorlunda, minsann.” Och så kör man ett varv till om något annat som blivit annorlunda.
Det är förstås en medelålders ballad också. Uppträder mestadels i närheten av kraftigt växande näshår och begynnande gäddhäng. Om 25 år sitter nästa omgång med nygrodd energiskog i näsborrarna och minns hur annorlunda det var på den tiden när man sms-ade och fick nöja sig med enkla saker, som att flygluffa i Asien.
Hursomhelst. Man sitter alltså där och håller med om hur annorlunda allt har blivit. Försång. Omkväde. Varv efter varv. Och senast vid varv tre, eller möjligen fyra, kommer det: den tjeckiska dockfilmen.
Det finns ju flera sådana där signalminnen: ”Vilse i pannkakan”, ”Tårtan”, smurfar. Men inget slår den tjeckiska dockfilmen. Det räcker med att säga orden för att de nostalgipornografiska suckarna ska pysa som en linjebuss med fel på tryckluftsbromsen. Och råkar det sitta någon uttråkad avkomma till en av medelåldringarna inom hörhåll blir det hela programmet:
”Jo, det är svårt för dig att förstå, men på den tiden fanns bara två tv-kanaler och tecknad film, särskilt amerikansk, var inte att tänka på, annat än på julafton, och reklam i tv, det var förbjudet, och halva den svenska handelsbalansen bestod av importerad dockfilm från Tjeckoslovakien och?”
Ja. Annorlunda. Omkväde. Alla jaar och joar på inandning. Och alla mysryser åt hur det var då och ingen vill tillbaka, men det vore trevligt om den egna avkomman begrep att vara lite tacksam för att den slipper torteras av tjeckiska dockfilmer. Och stämningen blir ungefär som vid en återförening för småbittra polska varvsarbetare under ledning av Lech Walesa.
Och vad gör avkomman? Smiter iväg och slår på tv:n. Där är det reklam. Först är det dockor i ett hyreshus som vill kränga på dem bredband. Sedan är det dockor i kissgula kläder som skriker och gapar om någon nummerupplysning.
Att de inte har vett att vara tacksamma, nu när allt är så annorlunda.