Tillvaron har blivit så himla ”problematisk”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns flera pratande, skrivande och framförallt tänkande människor som är gifta, av allt att döma lyckligt, och man undrar hur det har gått till.
De har i många fall barn. I storlek från knappa halvmetern till nära två tonårsfumliga meter. De där barnen verkar inte mer handledskarvande, limboffande eller nagelbitande än genomsnittet. De har en gång, liksom alla barn, börjat som sekret och erektion. Och man undrar hur det har gått till.
De jag talar om nu - de där barnens föräldrar, alltså - är inte tänkande i största allmänhet. Det här är landslaget i tänk. Be dem skicka saltet och du får det muntligen inslaget i en kulturhistorisk, sociologisk och antropologisk essä om natriumklorid.
För det här med salt, det har de verkligen tänkt på. Också.
Att ”problematisera” är en stor grej för landslaget i tänk. Inget är oproblematiskt. Inget är, strängt taget, vad det ser ut att vara. Mycket är, förresten, inte alls. Mycket är ”konstruktioner”. Eller möjligen ”processer”.
Vilket för oss till den dag det är i dag. För med risk för att Lotteriinspektionen rycker ut: Jag slår vad om att alla de där orden kommer att dyka upp just i dag.
Att skaffa en nationaldag och måla den kalenderröd har fått landslaget i tänk i finnkampsform. Det är tillbaka från höghöjdsträning, det är kolhydratladdat, det har druvsocker på tungorna. ”Nationaldag”, inleder landslaget och suger förväntansfullt på tänderna. ”Det är inte ett oproblematiskt begrepp...”
Och så är det igång.
Vad är en nation? Finns en nation? Finns Sverige? Vad är Sverige? Vem är Sverige? Varför är Sverige? När är Sverige? Var är Sverige?
Så här toppat har inte landslaget i tänk varit sedan det kom på att olika kön bara är en slags etikettsregel. Som högertrafik, ungefär. Vill man kan man lika gärna köra på vänster sida. Eller mitt i vägen.
Saken är förstås den att landslaget i tänk har rätt. Allt går att problematisera. Men. Jag säger det igen: Men. Om tänkarna själva aldrig har glömt att inget är enkelt, hur har de då blivit lyckligt gifta? Hur har de fått sina barnalstrande erektioner och utsöndringar?
”Jaså, du älskar mig? Det är inte ett oproblematiskt begrepp...”
”Nja, en erektion är inte ett faktum, det är en process...”
Det fina med en del saker är enkelheten. Man älskar. Man är förälder. Och så är man svensk. Nu med nationaldag. Får man vara det, i all enkelhet, en gång om året?