Riskerar att bli gisslan hos Gaddafi
Gaddafi kan ta svenskarna som gisslan.
Därför är Carl Bildt och UD så angelägna om att de lämnar Libyen.
I Libyen fanns, när upproret mot Gaddafi inleddes, ett 30-tal svenskar. Merparten har nu lämnat Libyen.
När 14 av dem sa till Utrikesdepartementet att de ville stanna kvar i Libyen fick de ännu en påringning från Arvfurstens palats i Stockholm: Ni gör givetvis som ni vill, men vårt råd är att ni lämnar landet.
Curlar UD de svenska medborgarna eller gör de sin plikt i en besvärlig situation? Både och.
Skälet till UD:s påstridighet är inte bara den explosiva situationen i Libyen. Det främsta skälet är den libyska traditionen att ta utlänningar som gisslan.
Det mest kända exemplet gäller två schweizare. Muammar Gaddafis son Hannibal greps i Schweiz 2008 misstänkt för att misshandlat sitt tjänstefolk på ett hotell i Genève.
Gaddafis motdrag var enkelt men effektivt. Två schweizare, varav en var ABB:s platschef i Libyen, greps och sattes i fängelse. Inga medborgare från länder som ingick i EU:s passunion Schengen, släpptes in i landet.
Gaddafi och hans regim är redan hårt trängd. Förvärras läget ytterligare kan han ta till desperata åtgärder, exempelvis ta ny utländsk gisslan.
I landet finns långt över en miljon utländska medborgare som nu ska evakueras. De flesta av dem är gästarbetare från Egypten.
Men det finns ytterligare skäl för UD och utrikesminister Carl Bildt att uppmana, och hjälpa, de svenska medborgarna i Libyen att lämna landet.
Det förs, än så länge ganska okonkreta, diskussioner om att världssamfundet bör invadera Libyen för att stoppa våldet och det befarade blodbadet.
Vad det skulle leda till är i dagsläget oklart. Det enda man vet är att det är långtifrån riskfritt för de utlänningar som är kvar i Libyen när planerna eventuellt realiseras.
Därför tjatar UD på de svenska medborgarna i Libyen. Eller curlar dem, beroende på hur man ser det.
Det här är revolutionen – dag för dag
16 februari
Namnet på revolutionen till trots börjar oroligheterna i Libyen redan under natten till den 16 februari. Tusentals människor samlas i landets näst största stad Benghazi för att protestera mot regimen. Hundratals drabbar samman med polis och motdemonstranter. Totalt minst 38 personer skadas. 4 personer dödas i staden Baida.
17 februari
Demonstranterna utlyser en ”vredens dag” för att visa sitt missnöje. Minst 20 personer dödas när säkerhetspolisen slår till mot demonstranter i Benghazi. Även i Tripoli sker skottlossning mot demonstranter. Internet och telefonnätet stryps på flera platser i Libyen.
18 februari
Två poliser lynchas och hängs av demonstranter i Baida – där demonstranterna tagit över. I Benghazi sätts radiohuset i brand. Libyens statliga tv visar bilder på Gaddafi-anhängare på Tripolis gator. Minst 20 personer dödas och 200 skadas, enligt sjukvårdspersonal.
19 februari
Protesterna blir allt våldsammare. Dödssiffrorna är oklara. I Benghazi skjuter militär och polis skarpt mot demonstranter. Minst 30 personer dör i staden, de flesta skjuts i huvudet. Människorättsorganisationen Human Rights Watch rapporterar att minst 84 personer har dött i Libyen sedan protesterna började.
20 februari
Tiotusentals människor går ut på Benghazis gator efter begravningen av de dödade demonstranterna. Säkerhetsstyrkor öppnar eld. Det finns osäkra uppgifter om att 200 personer dödas. I Zawiya nära Tripoli flyr polisen och militären.
I Tripoli demonstrerar tiotusentals människor. Säkerhetsstyrkorna slår tillbaka hårt med handeldvapen och tårgas.
Ajdabiya i östra landsdelen kontrolleras i stort av demonstranter. Man sätter eld på myndighetsbyggnader och bränner porträtt av Gaddafi.
I Derna går säkerhetsstyrkorna över på folkets sida. Demonstranterna uppger att de har kontroll över staden.
21 februari
Demonstranterna övertar kontrollen i stora delar av Benghazi. Enligt rapporter dödas 11 soldater av sina överordnade sedan de vägrat skjuta mot demonstranter.
22 februari
Enligt rapporter från Zlitan kontrolleras stadens gator av demonstranter. Efter Muammar Gaddafis tal till nationen gick regimens styrkor ut på stadens gator. De ska ha skadat ett 30-tal människor innan de övermannades av demonstranter.
Gaddafi håller tal i tv. Han kallar sina motståndare för drogade råttor som måste avrättas.
23 februari
Flera städer faller. Militären i Tobruk går med demonstranterna. Staden kontrolleras nu av Gaddafis motståndare. Även i Baida och Misrata uppges demonstranterna ha övertagit kontrollen.
I Tripoli är gatorna nästan övergivna. Säkerhetsstyrkorna har slagit ner hårt mot de protesterande.
24 februari
Gaddaffi ringer en tv-kanal och skyller protesterna på al-Qaida. I flera städer nära Tripoli försöker Gaddafis styrkor slå ner upproren. Människorättsorganisationer säger att närmare 700 har mist sina liv sedan protesterna började.
25 februari
Efter fredagsbönen bryter mass-protester ut i flera städer, även i huvudstaden Tripoli som varit lugnare under några dagar. Skott ekar på Tripolis gator och flera människor dödas.
Plötsligt visar sig Muammar Gaddafi själv i stats-tv. Han håller ett ilsket tal från en byggnad vid Gröna torget i Tripoli:
– Jag är en av folket. Vi ska kämpa. Vi kommer att besegra dem om vi vill.