Terrorpolisens prov är barnslig manlighet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som de flesta andra länder, oavsett politiskt system, har också Sverige en särskild terroristpolis. Det är möjligt att det är bra. Men om denna elitstyrka på 60 man har förvandlats till ett dårhus är det definitivt inte bra. En text i, märkligt nog, viss morgontidning (se fotnot), fick mig dock att tro att den så kallade Nationella insatsstyrkan är just ett dårhus.

Misstanken uppstår vid upplysningen att terroristpoliserna uteslutande är män. Sju som man får förmoda ytterst välmotiverade kvinnliga poliser har sökt till specialstyrkan, men ingen har befunnits god nog. De har samtliga sållats bort på de fysiska testen. Särskilt ett av dem, som går ut på att man fem gånger skall kunna häva sig upp från hängande till hakan – med tjugotvå kilo tyngder svepta runt kroppen i specialväst. Det klarar tydligen ingen kvinna.

Det här är ingen jämställdhetsfråga, det är faktiskt mycket viktigare än så. Det finns kvinnor som springer fortare, för att inte tala om simmar fortare, dyker djupare, hoppar högre och längre än samtliga bamsar till män i terroristpolisen. Men det finns ingen kvinna som slår dem i armstyrka.

Är det inte lite märkligt att inträdesproven är så finurligt konstruerade att armstyrkan är avgörande?

Det finns som sagt kvinnor som har försökt. Pernilla Johansson är en av dem. Hon var först världsmästare i thaiboxning för amatörer, blev proffs och tog den titeln också och har aldrig förlorat en match. Trots att hon hårdtränade hos poliskollegan Anna-Lena Tapper, trefaldig världsmästare i bänkpress, misslyckades hon just i det avgörande armstyrketestet. Anna-Lena Tapper, (jag säger det igen, trefaldig världsmästare i bänkpress!) tror inte att hon själv skulle ha klarat provet ens under sin storhetstid. Yannick Tregaro, som idrottstränar kvinnor i världseliten, säger när han blir tillfrågad att inte ens Carolina Klüft skulle ha klarat det där provet.

Den officiella förklaringen till att man har ett fysiskt inträdesprov som ingen kvinna i hela världen skulle klara av sägs vara att en terroristpolis ska kunna häva sig in genom fönstret i ett (kapat) flygplan med tung utrustning. Det är en rörande korkad, och hycklande, förklaring till det utslagsgivande testet i armstyrka.

För även om just denna situation skulle uppstå så ska ändå inte alla 60 terroristpoliserna häva sig in genom fönstret samtidigt. Andra ska ligga i beredskap med exempelvis prickskyttegevär. Och skytteproven sorterar inte ut kvinnor.

Dessutom finns det ju lätt insedda fördelar med en terroristpolis som inte ser ut som en rakad björn i plus hundrakilosklassen. En blond tjej som Pernilla Johansson som ser snäll ut fastän hon blixtsnabbt kan sparka ner några terrorister (eller terroristpoliser, för den delen) vore en större fördel i specialstyrkan än ännu en rakad björn.

Så de officiella förklaringarna till att man konstruerat ett test som utesluter kvinnor är inte sanna. Det har med vanlig, fast särskilt barnslig, känsla av manlighet att göra. De tuffa grabbarna skulle inte känna sig lika tuffa om det fanns kvinnor i deras förband och förbund.

Då och då skymtar man dessa terroristpoliser i teve, exempelvis när det varit ett stort pådrag för att leta upp rymmare från Kumla. De har särskilt tuffa uniformer och häftigare vapen än andra poliser, vilket möjligtvis är invändningsfritt. Men de uppträder med förkärlek med militärt kamouflagesmink i ansiktet, solglasögon (!) och istället för hjälm bär de tufft stukade hattar i kamouflagefärg. Det är en märklig syn. Den ger intryck av att dessa män inte är i riktigt god psykisk balans, att de är våldsamt överladdade och har våldsamt överdrivna föreställningar om sig själva och sin tapperhet. Tyghatten visar snarast på en föreställning om att de är odödliga. Dårhus i så fall.

Återigen, detta är inget jämställdhetsproblem. Män är starkare i armarna än kvinnor. Punkt.

Men Nationella insatsstyrkan är vår farligaste polis, både för sig själva (se ovan) och för omgivningen. Om den bara består av barnsliga blonda män med, utgår jag från, så kallat helsvenska namn och en enhetlig syn på såväl fruntimmer som svartskallar så har vi ett politiskt problem. Det är inte frågan om katastrofen drabbar landet, utan när.

Vi har ju än så länge en påtaglig brist på terrorister. Grabbarna längtar efter att få visa hur tappra de egentligen är och har hittills aldrig fått chansen. Men vänta bara!

Militära elitförband har både historiskt, tyska SS, och i nutid, Spetznaz i Ryssland och Delta force i USA, byggts upp på mans- och dödskult. Men det är en sak. De ska inte omhänderta fienden utan döda honom. Det är det dårhuset är till för.

Men svenska polisen? Som omringat ett hus med misstänkta svartskallar som nog är muslimer? Det är dårhuset inte till för.

Alltså behövs såväl kvinnor som svartskallar och enstaka armstarka intellektuella i denna specialstyrka. Om vi över huvud taget ska ta risken att behålla den.

Fotnot:

Namnuppgifterna har jag hämtat från en artikel av Hanne Kjöller, DN 23 maj.

Jan Guillou