Vårdplikt skulle ge oss bättre litteratur

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk, har aldrig gjort ett ärligt handtag.

Halva livet bodde han hemma hos mamma, förkovrade sig och drönade, för att slutligen få ändan ur vagnen, skriva en trave bra böcker och bli mångmiljonär.

En drömtillvaro.

Samtidigt är Pamuks liv varken lätt eller riskfritt. Han har frispråkigt skrivit om Turkiets ohyggliga behandling av armenier och kurder och därmed blivit åtalad, mordhotad och tvingad i landsflykt. Pamuk är en turk att vara stolt över.

Men gynnar det författarskapet att aldrig ha haft ett vanligt jobb?

Skulle Pamuk ha blivit en annan sorts författare om han fått arbeta som kassabiträde, sjukvårdare, hotellportier eller spärrvakt?

Journalisten och författaren Sara Kadefors skrev en gång om hur hon i många år aktivt undvek vården, myglade till sig a-kassa, slog dank och väntade på inspiration.

Till slut kom böckerna och därefter utmärkelserna. Skrämt undrade Kadefors nu vad det skulle ha blivit av hennes motivation om hon hamnat i hemtjänstens ”helvetestillvaro”.

Att locka bra omsorgspersonal är svårt nog utan att en förmäten skribent ska spä på människoföraktet.

Men kanske menade Kadefors att då vårdjobb är så oeftertraktade kommer varje arbetsförmedlare att anvisa sådana jobb, hur mycket nobelpristagare det än finns i dig.

Arbetsförmedlingen är dock en myndighet, ingen drömuppfyllande Aladdins lampa. Man borde vara mer rädd för att inte kunna försörja sig själv och sin familj än att fastna i ett trist jobb.

Somliga uppskattar Kadefors författarskap, andra anser det vara schablonmässigt och tunt.

Kanske försöker hon, liksom Pamuk, att förändra världen till det bättre. Men på vems bekostnad ska man följa sin dröm? Pamuk levde på sina föräld

rar, Kadefors på samhället. Nu betalar hon tillbaka i form av underhållning.

Men hur länge ska samhället hålla dem under armarna som ger ut en usel diktsamling på eget förlag, pliktskyldigt läst av endast mamma?

Och vad är det för fel på fysiskt och psykiskt fullt funktionsdugliga människor som inte kan få ihop till den egna brödfödan när behovet inom offentlig sektor är skriande?

Föreslå vårdplikt i stället för värnplikt, för både kvinnor och män. Feministiskt initiativ har gjort det förut, men tanken är inte dum.

Att arbeta med människor är minst lika bildande och utvecklande som att lära sig hantera vapen och kriga i grupp. Värnplikt gör man i händelse av krig, vårdplikt i händelse av sjuk- och ålderdom. Vi kräver daghemsplats åt barnen och att någon sköter om oss när vi blir gamla och skröpliga.

Till och med Sara Kadefors kommer att vilja få sin blöja bytt ibland. Att tidigt få inblick i vad offentlig sektor innebär skulle få alla medborgare att öka förståelsen för vilket samhälle vi lever i.

Duscha en åldring, snyta en snorig barnnäsa eller steka ägg till ett helt dagcenter. Hedervärda arbeten att vara stolt över och som absolut ingen är för fin för. Vårdplikt i unga år skulle vara att tidigt se vad som väntar en själv i framtiden.

Man skulle inse vad det betyder att få hjälp med hygien, städning eller ett mål mat när man inte längre kan själv, få proportion på tillvaron och upphöra med en hel del bortskämt gnäll.

Motivationen att försörja sig själv och förändra samhället skulle öka. Och litteraturen skulle bli milsvida bättre. Läs Moa Martinson. Eller Elsie Johansson som arbetade 30 år på Posten innan hon debuterade, 48 år gammal.

En kreativ ådra måste vara starkare än att den dukar under för lite brödjobb.

Anna Ekelund